Ledare: Rädsla är inte blygsel

I sommar har det gått fem år sedan samtyckeslagen infördes i Sverige. Bakgrunden till lagskärpningen var de många grova våldtäktsfall där gärningsmannen, trots att det borde varit uppenbart, hävdade att han (det är nästan alltid en han) inte förstått att offret inte var intresserad av sexuellt umgänge eller av att under sexakten utsättas för hårdhänta och våldsamma handlingar. 

Ett uppmärksammat fall som satte bollen i rullning var den så kallade “flaskvåldtäkten” där tre unga män friades i tingsrätten efter att de hållit fast en flicka och fört in en flaska i underlivet på henne så att hon skadades och blödde i flera dagar. Offret hade initialt försökt hålla ihop benen men sedan kapitulerat och valt att mentalt blockera vad som hände. Pojkarna hävdade under rättegången att de inte förstod att de begick ett övergrepp och tingsrätten skrev i sin dom att “det inte är ställt bortom allt tvivel att killarna bara sett flickans försök att knipa med benen som ett tecken på blygsel”. 

Misogynin är tydlig. Fördomen om att kvinnor som “bara ligger där” egentligen vill ha sex men är för pryda för att visa det är som hämtad från början av förra seklet. Samtyckeslagen, som utgår ifrån verkligheten här och nu, stipulerar att samtliga parter måste säga eller aktivt visa att de vill ha sex, annars är handlingen olaglig. Det är det enda rimliga. 

Nu visar aktuella siffror från Brå, Brottsförebyggande rådet, att antalet våldtäktsdomar fördubblats sedan lagen infördes. 2017, året innan den nya brottsrubriceringen “oaktsam våldtäkt” infördes fälldes 235 personer för våldtäkt. 2022 var det över dubbelt så många, 557 personer. Samtyckeslagen har haft önskad effekt. Det är inte ovanligt att människor som är i underläge och utsätts för sexuella övergrepp fryser till is eller inte vågar slåss för att komma loss av rädsla för att bli skadade ytterligare. Nu går det inte längre att använda dessa panikreaktioner för att komma undan straff. 

Innan sexualbrottslagen skärptes framfördes en hel del kritik. Inte minst från juristhåll. Advokatsamfundet trodde till exempel inte att en samtyckeslag skulle leda till fler fällande domar. Även Lagrådet kom med ifrågasättanden och menade att det inte skulle gå att i förväg veta var gränsen gick. 

Det visar sig alltså att Advokatsamfundet hade fel. Organisationer och jurister som arbetar med kvinnor som utsatts för våldtäkter är tydliga med att samtyckeslagen haft stor betydelse. Inte minst är unga kvinnor idag mer medvetna om sina rättigheter och fler våldtäktsoffer ser en poäng i att anmäla. Samhällets syn på våldtäkt har också förändrats och insikten om att fysiskt våld inte alltid är en del av ett sexuellt övergrepp har ökat. 

Den oro som funnits om att fler oskyldiga skulle dömas för våldtäkt i och med samtyckeslagen bör vi också kunna lägga åt sidan. Det är liksom tidigare ytterst få anmälda våldtäkter som leder till fällande dom och det är fortfarande åklagaren som har bevisbördan. Är en våldtäkt att anse som mindre grov så måste man dessutom fortfarande ha begått den med uppsåt för att dömas. Där räcker inte brist på samtycke. 

Sammantaget kan man konstatera att samtyckeslagen har varit en lyckad förstärkning av sexualbrottslagstiftningen. Sverige är inte längre ett land där någon kan utsätta en annan människa för grova sexuella övergrepp och sedan hävda att man inte förstod. Tack och lov.