Det finns inget bevisat samband mellan kvalitetsbrister och vinster i välfärden. Regeringens 800 sidor tjocka välfärdsutredning baseras på ett felaktigt antagande.
Välfärdsutredaren Ilmar Reepalu föreslår ett vinsttak på sju procent på investerat kapital plus statslåneränta. Därutöver vill han se ett tillstånd för alla företag vars verksamhet tar del av offentliga medel. Syftet med reformerna är inte att strypa valfriheten, utan att förbättra välfärden.
Detta är i alla fall vad Reepalu påstår. Men när han på tisdagen gavs möjlighet att utveckla resonemanget på tankesmedjan SNS blev tankevurpan tydlig. Varken politiskt eller nationalekonomiskt håller Ilmar Reepalus slutsatser den kvalitet som vi bör förvänta oss av en särskild utredare.
Det finns två sätt att bedriva professionellt utredningsarbete.
Den hederligaste metoden är att formulera en frågeställning, gå till källorna och presentera genomtänkta förslag. Ilmar Reepalu hade gjort samhällsnytta om hans förslag bottnade i ansatsen ”Hur kan vi kvalitetssäkra välfärden?”.
Problemet med Reepalu-utredningen är att den utgår från en ideologiskt styrd uppfattning: Att vinstintresse per automatik går ut över ansvarstagande vård, skola och omsorg. Ilmar Reepalu tog sig inte an välfärdens brister med öppet sinne. Premissen var att ”övervinsterna” är roten till många av problemen.
Att välfärdstjänster alltid utförs bäst av stat och kommun är en socialistisk åsikt. Den må leda till förslag som att politiker bör styra över välfärdsbolagens avkastning, men har inte ett dugg med kvalitetssäkring att göra. Det är ingen slump att Reepalu aldrig svarar på frågan hur patienter och elever gynnas av mindre konkurrens.
Privatisering av offentlig verksamhet är ingen raketforskning. Själva definitionen av effektivisering är bibehållen eller bättre kvalitet till ett lägre pris för skattebetalarna.
Som nationalekonomen Per Strömberg konstaterade vid SNS seminarium är fördelen med vinstintresse i välfärden att incitamenten för lönsamhet ökar. Nackdelen är risken för att kostnadsmedvetenheten går ut över kvaliteten, vilket Reepalu-utredningen alltså förutsätter är fallet.
USA:s fängelsesystem är ett skräckexempel på en misslyckad privatisering där nackdelarna överväger fördelarna. Vinstintresset har bidragit till överbefolkade anstalter, mer våld mellan de intagna och ett system där vissa tjänar på att hålla andra inlåsta. Få vill ha en sådan utveckling i Sverige.
Men svensk primärvård är inte amerikansk kriminalvård. Patienter vid privata vårdcentraler är generellt sett nöjdare med personalens engagemang och bemötande. Likaså presterar många friskoleelever bättre än sina jämnåriga i kommunala skolor med fler lärare per elev.
Vinster i välfärden har aldrig urholkat kvaliteten på det sätt som Reepalu-utredningen utgår från. Det gör förslaget på ett vinsttak än dummare.