Ledare: Regeringskrisen översatt till Motala

Det politiska spel som under de senaste veckorna har passerat revy framför svenska folkets ögon har varit ett sammelsurium av angrepp, taktiska drag, kontringar, finter, fulknep, passivitet, överambition och en hel del annat. När inte ens de insatta åskådarna hänger med i svängarna och börjar tröttna på käbblet, hur ska då övriga väljare orka bry sig?

Kära läsare, tänk dig att ett axplock av rubrikerna nedan hade figurerat i MVT och Corren den senaste tiden. Bilder av ett politiskt spel som utspelat mitt framför ögonen på betraktarna, som knappt vetat åt vilket håll de ska vända sig och vem som vill vad, eller ens varför.

Alliansen Motala vill fortfarande avsätta Rudberg

Solidariskt Motala dröjer med svar

Liljedahl: ”Stod upp när andra inte gjorde det”

C-källa: ”Vill inte skapa politiskt kaos”

Rudberg: ”Jag är beredd på vad som helst”

Lämnar ordförandeposten efter skandalen

Karlberg: ”Kravet är att han avgår”

Ny tung post inom S för Liljedahl

Egberth: ”Fortsatt förtroende för honom”

Graan: ”Egberth tar inte ansvar”

Liljedahls skarpa kritik mot Rudberg

Framstår det som rörigt? Ytligt? Absurt? Sannolikt är det så, framför allt eftersom ingen av rubrikerna berättar någonting om själva sakfrågan. Det som syns utåt blir en fasad där det är tydligt att de olika sidorna tycker olika och skickar ansvaret fram och tillbaka, men i stort sett ingen utanför den innersta kretsen fattar vad det är som ligger bakom dramatiken.

Visst hade Motala sin egen politiska härva nyligen, vilket livade upp vardagen. Det som vi nu bevittnar på riksplanet med misstroendeförklaringar, avgångar, trotsig regeringsombildning, fortsatta avgångskrav och politiskt spel på hög (eller låg) nivå är ändå många resor värre. Normalt är vi vana med att enskilda individer i hög grad uppmärksammas på det lokala planet, men regeringskrisen år 2017 har nått ännu längre i personfixeringen.

I rättvisans namn ska det sägas att Nicklas Rudberg och Anne-Lie Liljedahl inte ska känna sig negativt utpekade av att i denna ledare av delvis raljerande karaktär få agera lokala motsvarigheter till försvarsminister Peter Hultqvist och tidigare inrikesminister Anders Ygeman. Snarare tvärtom, med tanke på tyngden i de poster och det stora ansvar de innehar som ordförande i tunga nämnder. De är viktiga pjäser.

När det gäller kärnfrågan bakom regeringskrisen, det vill säga IT-skandalen inom Transportstyrelsen och framför allt regeringens hantering av information kring densamma, är det inte lätt att hitta saklig information i de traditionella medierna. Det är en stor journalistisk svaghet att rapporteringen till största delen har övergått till att handla om yta och politiskt rävspel i stället för sakfrågorna. Tafatta försök att sammanfatta läget görs här och där, men utan större framgång.

Denna ytlighet i rapporteringen gagnar ingen seriös aktör inom det politiska livet och spär ytterligare på det politikerförakt som de centrala aktörerna själv har underbyggt under denna regeringskris. Det sänkta förtroendet för demokratin är i längden potentiellt ännu mer farligt för Sverige än de grova misstag och försummelser som ligger bakom krisen. Situationen är ovärdig Sverige anno 2017