Ledare: Religionen får inte urholka yttrandefriheten

Koranbränningen initierades av den danske politikern Rasmus Paludan, ledare för det högerextremistiska partiet Stram Kurs. Paludan stoppades vid gränsen när han var på väg från Köpenhamn till Malmö för hålla en antimuslimsk manifestation. Han belades dessutom med två års inreseförbud.

Det hindrade dock inte andra medlemmar av partiet att tillsammans med svenska åsiktsfränder spela fotboll med ett exemplar av islams heliga bok och även bränna en koran. Tilltaget ledde till våldsamma upplopp och en spänd stämning i delar av Malmö under flera dagar.

Att vid manifestationer förstöra föremål som är viktiga för många människor, som en religiös bok, är självklart en handling som är oacceptabel på många sätt. Samtidigt måste det i ett fritt sekulärt samhälle finnas tydliga gränser för hur långt man rent juridiskt kan dra de rättigheter som omgärdar religiösa föreställningar.

Sverige har sedan länge avskaffat de blasfemilagar som gjorde att författaren August Strindberg på 1880-talet kunde åtalas för hädelse, efter att han i en novell hänvisat till nattvardsvin och oblater som ordinära matvaror.

Vi har i dag en lag som skyddar människor med religiös tro som utsätts för allvarliga kränkningar. Lagen om hets mot folkgrupp behandlar offentligt spridda uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Men det är en lag som är till för att skydda människor, inte föremål. Människor har rättigheter, inte saker. En koran är, liksom en bibel eller annan religiös skrift, i grunden bara en bok.

Därför är det ett fullt rimligt uttalande åklagare Sofia Syrén gör i SVT (16/11) när hon säger att det inte går “att styrka att brott har begåtts, att bränna en koran i sig är inte olagligt.”

Att beviskraven är höga när det kommer till den här typen av brott är viktigt. Samhället, och varje individ som lever i det, bör alltid markera mot att människor kränks. Det betyder dock inte att ifrågasättande eller ens fördömande av religion ska vara olagligt. De grundlagsfästa rättigheterna yttrandefrihet och åsiktsfrihet innefattar också rätten att kritisera religion, religiösa skrifter, seder och bruk. 

Vad som är en kränkning i en enskild individs ögon bör inte heller jämställas med vad som är en dito i lagens mening. Då hamnar vi till sist på en plats där vi absolut inte vill befinna oss. 

Redan i dag händer det att konstverk plockas ned, utställningar hotas, skolan ruckar på läroplaner och jämställdhetssträvanden på arbetsplatser undermineras av rädsla för att religiösa människor ska känna sig kränkta.

Om samhället inte sätter ned foten mot detta är risken stor för att vi med tiden urholkar det öppna samhället helt. Att lägga ned åtalet mot koranbränningen var därför helt rätt. Det är skillnad på obehagligt och olagligt.