Mehmet Kaplan (MP) är inte den första politikern med kopplingar till islamism. Det krävs rannsakan i alla partier.
Mona Sahlin gjorde statsminister Stefan Löfvens jobb och sparkade Kaplan i direktsändning. Regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism lade inte fingrarna emellan i SVT:s Agenda. Kaplans samröre med islamist-organisationen Milli Görüs, och hans antisemitiska jämförelse mellan nazister och israeler, beskrevs med rätta som ”horribelt” (17/4).
Därefter väntade bara köksutgången för bostadsministern.
Påståenden om att Kaplan har blivit orättvist behandlad på grund av sin muslimska tro är trams. Åsa Romsons och Gustav Fridolins papegojaktiga mantra – ”humanist, demokrat, antirasist” – bekräftar enbart MP:s brist på krisinsikt. Partiledningens uppfattning tycks vara att minoritetsgrupper inte kan rymma politiskt förtryck, och att företrädare för diasporor i Sverige alltid är demokrater.
Det är en godtrogen tankegång som sannolikt har sitt ursprung i Sveriges politiska vilja att inkludera, utan att beröva invandraren sin identitet. Vi är ett av få länder i världen där undervisning i modersmål är nationellt reglerad. Ekonomiskt stöd till invandrarföreningar ses som en naturlig del av integrationsprocessen.
Tron på ömsesidigt kulturutbyte är en del av Miljöpartiets kosmopolitiska livsnerv. Kombinationen av MP:s genuina engagemang för civilsamhället, och en ideologiskt styrd kulturrelativism, är en förklaring till varför de gröna i dag förknippas med Kaplans bruna middagssällskap. Yasri Khans karriär i MP – feministen som kandiderade till partistyrelsen, men som inte förmår att ta kvinnor i hand – kan förstås på samma sätt.
Naiviteten inför extremism är dock inte unik för Miljöpartiet. Den avhoppande socialdemokraten Yasin Ipek från Märsta i Stockholm deltog på samma middag som Kaplan, vilket är ett av flera besvärande faktum för Socialdemokraterna.
Och varför utsågs Kaplan till bostadsminister från första början?
En förklaring är att S dåvarande bostadspolitiska talesperson, Veronica Palm, föll bort som statsrådskandidat 2013, när hon som ordförande i Stockholms arbetarekommun inte kunde försvara nomineringen av Omar Mustafa till partistyrelsen, efter att Islamiska förbundets samröre med antisemiter uppmärksammats av Expo.
Vem som var partiledare när Mustafa inledde sin kometkarriär i arbetarrörelsen?
Just det, Mona Sahlin.
Flathet mot islamistiska kopplingar har även funnits i allianspartierna. Abdirizak Waberi, riksdagsledamot för Moderaterna 2010 till 2014, och Mahmoud Aldebe, kandidat för Centerpartiet till riksdagen 2010, utgör två borgerliga exempel på personer med suspekta värderingar som getts plattformar i partipolitiken.
”Ut med islamisterna ur regering, partikanslier, moskéer och bidragssystem”, uppmanar miljöpartisten Rebwar Hassan, som i likhet med Nalin Pekgul (S) länge varnat för extremismen (SVT Opinion 19/4).
Det är en uppmaning som alla partier bör lyssna till och själva lärdomen av Mehmet Kaplans exit.