Efterspelet till den dramatiska helgen i Turkiet pågår för fullt. Den hårdföre presidenten Recep Tayyip Erdogans post-kupp-agerande verkar föras enligt devisen att en bra kris inte bör förslösas. Där utrensningar tidigare skett i det fördolda, med inte minst nationalisering, censur av fri media och genom att åkalla svepande terrorlagar, sker nu en helt öppen utrensning inom militären, polisen, statsförvaltningen och nu allra senast inom utbildningsväsendet.
Utrensningen verkar ske utan någon som helst rättssäker prövning och vara helt politiskt motiverad.
BBC rapporterar att 15 000 lärare inom den offentliga sektorn har sparkats och 21 000 lärare inom privata utbildningsinstitutioner har förlorat sina lärarlicenser. Vidare har 6 000 militärer arresterats och 9 000 poliser har helt sonika sparkats. Även 3 000 domare på olika nivåer har avskedats. Inte heller den centrala statsförvaltningen undslipper: 1 500 personer på det turkiska finansdepartementet och 250 personer på premiärministerns kansli har kastats ut, alla brännmärkta för att vara terrorister och så kallade gulenister.
Att tusentals människor rensas ut på detta vis tyder på en närmast överjordisk utredningsförmåga hos den turkiska statsapparaten, inte ens en vecka efter kuppförsöket. Det säger sig självt att utrensningarna är politiskt motiverade och att Erdogan använder kuppförsöket för att stärka sin egen makt.
Ett återkommande mantra i åsiktssfären om Erdogans agerande i Turkiet är att det är ett hot mot demokratin. Det är i bästa fall ett önsketänkande, i värsta fall att leva i förnekelse. Turkiet må formellt fortfarande ha ett demokratiskt styrelseskick men det kan inte råda några som helst tvivel om att det styrelseskicket i praktiken är auktoritärt. Demokratin är en potemkinkuliss där patriarkal konservatism, åsiktsförtryck, hot och fängslande av oliktänkande och journalister samt ett rasistiskt inrikeskrig mot kurderna har skapat en reaktionärt repressiv stat.
Genom att bygga upp en personkult kring sig själv har Erdogan sakta men säkert lagt grunden till en neo-ottomansk väckelserörelse där den statsfilosofiska kemalismen, som länge garanterade ett sekulärt styrelseskick, tryckts undan till förmån för en islamisering av Turkiets offentliga sfär.
Det kommer bli mörkare för demokratins och pluralismens anhängare i Turkiet innan horisonten lättar, innan rättsstaten återupprättas och den reaktionära konservatismen faller under sin egen orimlighet.
Någonstans finns det en bristningsgräns även för despotisk självuppfyllelse. Envåldshärskare, inofficiella eller uttalade sådana, är till syvende och sist sina egna största fiender. I sin strävan att pressa hårdare för att upprätthålla sin samhällsordning pressar de förr eller senare lite för hårt. Och då är det inte en kupp Erdogan behöver oroa sig för, utan en revolution.
Fram tills dess pågår Erdogans egen statskupp inför öppen ridå.