Döden är inte alltid vacker. Ibland är den långdragen och plågsam, med ångest och smärta. Kroppskontrollen och intellektet kan vara borta. Självständigheten och den upplevda värdigheten likaså.
Ofta sätts smärtlindring och ångestdämpande läkemedel in, vissa sövs ner, men det räcker inte för att alla ska kunna möta döden på ett rofyllt sätt. Dödskampen, som den brukar kallas, kan pågå i flera dygn. Ibland efter månader eller till och med år av oro inför det slutskede som den dödssjuke vet är oundvikligt.
Behöver det vara så? Måste vi hålla människor vid liv till varje pris, även när de enligt egen utsago vill dö?
Självvald dödshjälp, som journalisten och debattören Inga-Lisa Sangregorio argumenterar för i den nya boken ”Den sista friheten – om rätten till vår död”, handlar inte om att en frisk 20-åring, som säger sig vara deprimerad efter att ha blivit lämnad av sin flickvän, ska få svepa en bägare gift som läkaren snabbt häller upp innan hen går på lunch. Sangregorios budskap är att människor med vissa obotliga sjukdomar, som snart kommer att dö vare sig de vill eller inte, ska kunna välja att dö snabbt och smärtfritt i närvaro av sina anhöriga. De ska inte vara hänvisade till en lång och plågsam död.
Det betyder inte att framtidens läkare ska få skriva ut ett dödligt gift så fort en döende patient ber om det. Intaget ska vara det sista steget i en längre process, där flera läkare är inblandade, allt för att säkerställa att dödshjälp verkligen är den sjukes egen önskan och att hen har kapacitet att fatta ett sådant beslut.
Så fungerar det inte i dag. Den som vill avsluta sitt liv i förtid har bara tre alternativ: självmord, vägra mat och dryck eller besöka en klinik i Schweiz.
De två första kan knappast klassas som värdiga sätt att dö på, men även det tredje är kantat av problem. Resan till Schweiz, det enda land som tar emot utländska medborgare på sina kliniker, förutsätter dels att personen har de ekonomiska resurser som krävs, dels att hen klarar av en längre resa. I praktiken betyder det att många avlider i ett tidigare skede än om dödshjälp hade varit tillåtet i Sverige, eftersom de behöver ge sig av innan deras tillstånd förvärras.
Men – nota bene – än viktigare än rätten att få//hjälp att dö, är givetvis rätten att avstå. Vetskapen om att man kan välja, att det finns en utväg, ger sinnesfrid till mångdubbelt fler än de som i slutändan kommer att använda sig av möjligheten. Att in i det sista tillåtas vara med och påverka sin situation ger en känsla av kontroll, något som kan hindra både depressioner och självmord, vilket är skäl nog för att politikerna i Sveriges riksdag måste börja ta frågan på allvar och omgående tillsätta en utredning.
Ytterst handlar det om att inse att valet inte alltid står mellan livet och döden. Ibland är frågan hur plågsam en människas sista tid i livet ska vara.