Särskilda kvinnotider i enstaka simhallar och en förskolepedagog som vill bära niqab på jobbet. Det är två frågor som får många att gå i spinn, trots att de för en klar majoritet inte har någon praktisk betydelse.
Och visst är det på ett sätt lätt att rycka på axlarna och tänka att kommunala simhallar bör tillmötesgå kommuninvånarnas önskemål och att klädsel är var och ens ensak. Men då glömmer man att det inte är med nonchalans svenska kvinnor har fått sina rättigheter tillgodosedda.
Anledningen till att Sverige är ett av världens mest jämställda länder är att vi har fastslagit att alla val och värderingar inte är lika bra. Vissa ideal är helt enkelt bättre än andra och att inte göra skillnad på kvinnor och män är ett sådant.
Det betyder inte att heltäckande slöjor och kvinnobad bör förbjudas, men skattepengar ska inte användas för att legitimera normer och värderingar som över hundra års kvinnokamp har befriat större delen av samhället ifrån. Allt som är lagligt behöver inte främjas, skattefinansieras eller ens accepteras i alla sammanhang.
Exempelvis var det för att vi anser att kvinnligt förvärvsarbetande är bättre än hemmafruar vi avskaffade sambeskattningen och byggde ut barnomsorgen. Den tredje ”pappamånaden”, som infördes den första januari, klubbades för att det klassas som ett problem att kvinnor tar ut tre fjärdedelar av föräldraledigheten, utför det mesta av det obetalda hemarbetet, tjänar mindre, har lägre pension och är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken.
Reformerna innebär /inte /att fäder är tvingade att ta ut tre månaders föräldraledighet eller att alla /måste /sätta sina barn i förskolan. Men eftersom invanda strukturer gör sig tydligt påminda vid många köksbord, använder vi skattepengar för att främja beteenden som för jämställdheten framåt.
Separata badtider och niqabs bör behandlas på samma sätt. När kvinnor som är uppväxta i länder med patriarkala strukturer sitter hemma i sina kök är det möjligt att de beslutar sig för att bara bada tillsammans med andra kvinnor och dölja sina ansikten för män. Det svenska samhället bör dock försöka bryta den normen och åtminstone stå upp för nästa generation kvinnors rätt att känna sig säkra och ogenerade i mäns sällskap. Jämställdhetskampen i Sverige får inte bli förbehållen en privilegierad grupp, som kan kosta på sig att driva på för spräckta glastak och kvotering i bolagsstyrelser, samtidigt som vi skattefinansierar att andra kvinnor trycks ännu längre in i just de strukturer samhället i övrigt jobbar för att komma bort ifrån. Att alla har rätt att välja hur de ska leva sina liv betyder inte att det svenska samhället kan ha olika kriterier för olika personer om hur ett gott samhälle ser ut.