När socialsekreterarna tystas är det en varning för hela samhället. Det skriver socionomen och den liberala debattören Jenny Sonesson i Dagens Samhälle (13/10).
Hon har helt rätt. Socialtjänsten utgör i många fall det yttersta skyddsnätet. Om den inte kan – eller vågar – utföra sitt uppdrag, drabbar det samhällets svagaste och mest utsatta, som barn som far illa eller funktionshindrade i behov av stöd.
I krönikan beskriver Sonesson hat och hot, människor som triggar varandra i sociala medier, socialkontor som utsätts för handgranatsattacker och anställda som får sina hem och bilar vandaliserade. I en sådan verklighet är det inte konstigt att sju av tio socialsekreterare vill säga upp sig, enligt Akademikerförbundet SSR. Inte heller att åtta av tio kommuner har svårt att rekrytera personal till socialkontoren.
Vantrivseln och rekryteringsproblemen beror inte bara på trakasserierna, utan även på hög arbetsbelastning och begränsade möjligheter till avancemang och löneutveckling. Samtidigt är det värt att komma ihåg att hot och attacker på socialkontor inte enbart är en arbetsmiljöfråga, även om det är skäl nog för att agera. Den ökade hotbilden är i allra högsta grad en samhällsfråga.
Vem ska utreda de mest komplicerade fallen, som huruvida barn ska tvångsomhändertas, om man inte får tag på personal med rätt kompetens? Vem garanterar att barns journaler inte faller mellan stolarna, vilket hände YaraAlnajjar, den åttaåriga flickan som förra våren mördades av sina anhöriga i Karlskrona? Vem värnar utsatta barns rätt att växa upp i trygghet om till och med socialsekreterarna, som ska utgöra den sista livlinan, i framtiden kan komma att känna sig tvingade att backa av rädsla för repressalier?
Eller som Jenny Sonesson skriver: ”Vem orkar stå upp för lagen om man vet att det triggar en rasande nätmobb?” Vem vågar omhänderta barn till kriminella?
Problematiken är ingenting som landets 290 kommuner kan lösa var för sig. Därför bör regeringen hörsamma fackförbundet Visions krav och tillsätta enstatlig socialtjänstkommission, med uppgift att ta fram förslag för hur rättssäkerheten inom socialtjänsten kan säkerställas. Uppdraget bör omfatta både bemanning och arbetsbelastning – rättssäkerheten är det första som ryker om det saknas tid och kompetens – men även att sammanställa en nationell handlingsplan för hur hot, våld och trakasserier ska hanteras och förebyggas.
Det handlar inte primärt om att vi är skyldiga landets 36 000 socialsekreterare anständiga villkor, även om kommunerna, precis som alla andra arbetsgivare, har ett stort ansvar för sina anställdas säkerhet.
Det handlar om att socialtjänsten måste orka och våga stå upp för dem som behöver samhällets stöd som mest.