Vill vi ha klåfingriga lokalpolitiker?

Ska politiker detaljstyra eller hålla sig till principfrågor?

Centerpartiet och Liberalerna, är just nu på offensiven när det gäller frågor om digitalisering i skolans värld. Hur många digitala redskap ska finnas i skolmiljön?

Centerpartiet och Liberalerna, är just nu på offensiven när det gäller frågor om digitalisering i skolans värld. Hur många digitala redskap ska finnas i skolmiljön?

Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT

Ledare2023-08-18 05:00
Detta är en ledare. MVT:s ledarsida är oberoende liberal.

Självklart ska de i grunden hålla sig till en övergripande nivå, i stället för att gå in och pilla med finjusteringar i samhällssystemet. Det är det naturliga svaret, men i praktiken är det svårare än vad det verkar. Särskilt i det lokala politiska livet, där vardagen finns så nära.

De två stora svenska partier som kallar sig liberala, Centerpartiet och Liberalerna, är just nu på offensiven när det gäller frågor om digitalisering i skolans värld. Det centrala är hur många digitala redskap som ska finnas i skolmiljön, samt om tekniska hjälpmedel eller penna och papper är rätt väg framåt för elevernas lärande. Budskapen skiljer sig dock en hel del åt, även inom samma parti. Fascinerande nog.

Liberalerna identifierar sig som Sveriges skolparti och kampanjar i skolstartstider med budskap om ”mindre skärmtid – mer läsning”. Idén är att barn lär sig bäst med fysiska böcker. Utifrån detta har en konflikt uppstått i grannlandskapet Södermanland. Företrädare från Centerpartiet har baserat på en lokal insändare starkt ifrågasatt Liberalernas ställningstagande kring att digitaliseringen har gått för långt med ”skärmhysteri” i skolan. Liberalerna har nämligen på det lokala planet varit delaktiga i stora satsningar på digitalisering i skolan.

Att vara liberal är att vara kluven, sägs det. Den beskrivna situationen illustrerar detta mycket väl. I Motala klargör samtidigt Centerpartiet att ambitionen är att skära ner på antalet skoldatorer nästa år, med hänvisning till att penna och papper ”enligt forskningen” är bäst. Vem ska man tro på?

För att återgå till frågan om detaljstyrning bör vi fundera på hur mycket som politikerna egentligen borde bestämma om i skolan. Är politiker i riksdagen och kommunfullmäktige tillräckligt kompetenta att avgöra i vilken omfattning som digitala respektive fysiska läromedel ska användas i undervisningen? Om läxor ska användas? Om betyg ska införas i lägre årskurser? Om betyget underkänt ska avskaffas?

Kan det vara så enkelt att beslut måste tas i nära samråd med yrkeskåren, lärarna? Med respekt för att olika klasser, olika klassrum, olika elever och olika lärare helt enkelt är just det? Olika. Utgå från individens förutsättningar. Det, om något, vore liberalt.

En rimlig väg framåt är att hitta en balans mellan det digitala och det fysiska, samtidigt som det finns tillit till lärarkåren. Vägen är dock inte lätt att vandra. Det är bevisligen väldigt lockande för politiker att fatta detaljstyrande beslut, som i praktiken gör dem klåfingriga.