”Så plötsligt rullade vi ut ur berget, in i staden. Jag hade aldrig varit i Stockholm tidigare så jag var inte beredd… Vi åkte över broar och runt oss fanns vatten, klippväggar och byggnader med koppartak. Vattenmassor som delvis täcktes av isar sträckte sig vindlande fram och tillbaka, och längre bort såg man det öppna havet. Här måste alla vara lyckliga, tänkte jag… De dricker säkert fint kaffe bakom stora fönster. Ser ut över berg, hav och stad i en för den övriga världen helt surrealistisk kombination.”
Så skildrar Lina Wolff vår huvudstad i sin Augustprisbelönade roman ”De polyglotta älskarna”. Stockholm, en av världens vackraste städer, skildrad på ett sätt som tar andan ur en.
Fredagens terrordåd kryper så nära. Var och en av oss har någon slags relation till Stockholm. Och vi vet, med en fasansfull klarhet, att det hade kunnat vara vi som var där på Drottninggatan utanför Åhléns i vårsolen, när allt förändrades. Det hade kunnat vara jag. Det hade kunnat vara du. Vi inser plötsligt, med kraft, vilken kränkning detta är. Av vår vackra huvudstad, av vårt öppna samhälle, av vårt sätt att leva.
Framförallt är det naturligtvis en ofattbar tragedi för offren och deras anhöriga. Det var säkert många av oss som slängde oss över telefonerna för att försäkra oss om att våra egna nära och kära inte varit i fara. Många lättnadens suckar som drogs över landet under eftermiddagen och kvällen. Och för andra, en oersättlig förlust.
Många av oss visste att det här kunde ske. Myndigheterna har inte gjort någon hemlighet av att sådant här kan hända även hos oss. Men det är en sak att rationellt begripa, en annan sak att genomleva. Det går inte att på förhand räkna ut hur vi skulle reagera, som individer, som samhälle. Men Stockholm, dess invånare, besökare och poliser, hanterade detta med ett enormt mod och kyligt lugn. Privatpersoner, företag och organisationer agerade resolut för att hjälpa folk att komma i säkerhet eller ta sig hem. Spontant uppstod hashtaggen #openstockholm på sociala medier där mängder av människor öppnade sina hem för strandsatta främlingar när kollektivtrafiken stängdes ner. Människor erbjöd skjuts, husrum, fika, kramar.
Och det är så vi måste vara. Nu när terrorn har kommit närmare än tidigare, det är nu vi prövas. Ska vi ge efter för rädsla och ryktesspridning? Nej, vi måste stå tillsammans för det vi alla älskar: vår frihet, vår trygghet, vår tillit till den andre.
Världens vackraste huvudstad – vår egen – har utsatts för attack. Den eller de som ligger bakom detta måste gripas och ställas till svars. Men vi som lever här har ett ansvar att fortsätta slå vakt om vår frihet och vår livsstil. Det är svårare nu. Det var lättare att vara modig humanist på avstånd, när det gällde Bryssel, Nice och Paris. Men om det inte bara ska handla om tomma ord är det nu vi måste visa att vi mena allvar. Därför ska vi fortsätta leva som vanligt, fortsätta besöka och älska vår huvudstad.