Skilsmässans utgångspunkt måste vara barnets trygghet och välbefinnande. Föräldern som misshandlat sitt barn, eller barnets andra förälder, bör inte bli vårdnadshavare vid en separation.
Vårdnadsreformen från 1998 betonade barnets behov av båda föräldrarna. När föräldrar, som dömts för våld och övergrepp inom familjen, gavs vårdnaden möttes reformen av befogad kritik.
Den uppdaterade vårdnadslagen trädde i kraft 2006. Lagens välmenande syfte är att stärka barnperspektivet vid en skilsmässa: Att låta barnets trygghet avgöra, att inte placera barnet hos föräldern som riskerar att göra barnet illa – och att inte dela vårdnaden när föräldrarna har samarbetsproblem.
Vårdnadstvister är ofta konsekvensen av en kaotisk separation. Samtidigt behöver den socialt mest etablerade föräldern inte vara parten som vill separera. Detta gör att kommunikationssvårigheter och samarbetsproblem kan vara i den starkare partens intresse.
Statistik framtagen av Dagens Nyheter visar att antalet vårdnadstvister i domstol har fördubblats sedan 2005. Antalet skilsmässor i Sverige ligger relativt konstant på drygt 20 000 per år. Ändå har vårdnadstvisterna ökat från 2 845 till 5 336.
Vårdnadslagen kan ha fått den icke önskvärda effekten att lagstiftningen har skapat ett egenvärde i kommunikationssvårigheter. Är relationen mellan föräldrarna redan förstörd tjänar föräldern, som objektivt sett har bäst förutsättningar att ta hand om barnet, på att bryta kontakten.
I stället för att försöka reda ut slitningarna som två vuxna människor finns ett incitament att förstärka samarbetsproblem. Det är alltså positivt att justitiedepartementet öppnar för en första utvärdering av vårdnadslagen.
Viljan att skydda barnet får aldrig uppmuntra falskspel.