José Manuel Barroso har ett grundläggande problem: Han är inte vald av folket. När EU-kommissionens ordförande på onsdagen höll sitt fjärde linjetal talade Barroso till väljare som aldrig har röstat på honom. Kommissionens ordförande är en kompromiss som utsetts av regeringscheferna.
Att jämföra Barrosos linjetal med en demokratiskt vald premiärminister är rent nonsens. Hur mycket EU-kommissionens ordförande än vill framstå som en stor europeisk ledare, måste han ta hänsyn till opinionen i enskilda medlemsstater. Inte minst i EU-skeptiska Storbritannien.
När Barroso konstaterar att unionen inte ska lösa alla frågor på EU-nivå är det en politisk eftergift till Storbritanniens konservativa premiärminister David Cameron. Inför det brittiska parlamentsvalet 2015 har Cameron bett om väljarnas mandat för att omförhandla villkoren för Storbritanniens medlemskap. Barrosos självkritik är ett försök att röka fredspipa.
För Sverige är Storbritannien ett av EU:s viktigaste medlemsländer. I de pågående frihandelsförhandlingarna med USA tillhör såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som Cameron unionens mest frihandelsvänliga regeringschefer. Därutöver är Storbritannien en skarp kritiker till den finansiella transaktionsskatt, som bland annat Tyskland och Frankrike vill genomföra.
EU behöver Storbritannien och Storbritannien behöver EU. Det är i den pågående strukturomvandlingen som medlemsländernas lojalitet mot unionen som ett unikt politiskt och ekonomiskt projekt utmanas. Även om Cameron har flera poänger i sin kritik mot EU:s demokratiska underskott finns en fara i att, som Barroso utrycker sig utan att peka ut den brittiske premiärministern, ?nationalisera framgång och europeisera misstag?.
Den framgång som EU faktiskt har uppnått ? med den fria rörligheten för människor och kapital som främsta symbol, även om skuldkrisen just nu överskuggar allt annat ? är resultatet av decenniers växelvisa samverkan mellan europeisk överstatlighet och nationella självintressen.
Det vore kortsiktigt att låta den nuvarande ekonomiska och sociala krisen leda till en mer nationalistisk väg för Europa. Historien har alltför tydligt visat faran med den höger- och vänsterpopulism som också har tagit plats i Europaparlamentet. I den riktningen får Storbritannien inte röra sig.
Med 26 miljoner arbetslösa, och fortsatt växande statsskulder, är EU-ländernas stålbad långt ifrån över. Skuldkrisens ekonomiska och sociala konsekvenser kommer att vara synliga i generationer. José Manuel Barrosos linjetal förändrar inte EU:s utsatta läge, men väcker en naiv förhoppning om en union i vilken samtliga nationella regeringar ser nyttan med fortsatt samarbete.