Vid Moderaternas torgmöte i centrala Stockholm i höstas såg det mesta ut som vanligt: Man hade en friggebod som fungerade som kampanjens samlingsplats, moderata statsråd var ditkommenderade för att lyssna på statsminister Fredrik Reinfeldt och några yngre förmågor bjöd förbipasserande på billigt kaffe.
Ungdomarna var inhyrda från kaffeföretaget. Några av dem intervjuades av kvällspressen och konstaterade att man får ta jobben som erbjuds. Den som måste följa arbetslinjen kan lika gärna arbeta för arbetslinjens leverantör.
Med utgångspunkt i eventet på Norrmalmstorg har Oscar Hjertqvist, jurist med fokus på utvärdering av offentliga verksamheter och författare till rapporten ”Det politiska bidragsberoendet” (Timbro), funnit ett problem. Det regeringsbärande partiet har inte tillräckligt många engagerade medlemmar för att bemanna en friggebod en vanlig septemberdag i Stockholm. Däremot har man råd att köpa in kaffeserverande juniorkonsulter. Pengar är partiernas minsta problem.
De svenska partierna har förlorat medlemmar i en rasande fart. På två decennier har man blivit 300 000 personer färre. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna har sett ett medlemsfall på 62 procent sedan början av 1990-talet. Allra värst är tappet för Centerpartiet som har gått från 99 000 medlemmar 1992 till 32 000 medlemmar 2013. Centerns förlorade medlemsantal motsvarar 67 procent (Dagens samhälle 15/2013).
Medlemmarna är partiernas främsta resurs. Samtidigt är partiväsendet befriat från grundläggande marknadslogik och verkar inte ha någon större lust att öka sin egenfinansiering. Hjertqvists rapport om det politiska bidragsberoendet visar hur partistödets andel av partiernas finansiering har vuxit sedan det infördes i mitten av 1960-talet.
Innan partistödet var medlemsavgifter, tillsammans med privata donationer, några av partiernas viktigaste inkomstkällor. 2010 tog partierna emot 1,2 miljarder i partistöd. Juniorkonsulternas och företagsledarnas Moderaterna får över 90 procent av sina intäkter från staten.
Partierna har dels blivit mindre, dels blivit oberoende av sina medlemmars pengar. Något tillspetsat är folkrörelserna ersatta av ett politiskt frälse, med ett begränsat intresse att förändra ett system man personligen tjänar på.
Att helt ta bort partistödet är naturligtvis inget alternativ. Kostnaden för att bedriva politiska kampanjer ökar i takt med att vi får ett mer diversifierat medielandskap. Därutöver skulle enskilda filantroper få ett oproportionerligt stort inflytande om partiväsendet finansierades med uteslutande privata medel.
Partiväsendet har i uppdrag att kanalisera medborgarnas politiska engagemang och hantera processen med att ta fram kandidater till olika förtroendeuppdrag. Det kräver att partierna har en demokratisk trovärdighet; en trovärdighet som skulle öka om bidragsberoendet minskade.