Var femte skattekrona går till vård och omsorg för äldre. Det är mycket pengar, och det är därför av yttersta vikt att allt går rätt till när kommunerna upphandlar tjänster av vård- och omsorgsföretag. Så är tyvärr inte alltid fallet.
I många kommuner har upphandlingarna kommit att ses som ett sätt att pressa ned kostnaderna. Enligt Konkurrensverkets statistik är ”billigast pris” det enda kriteriet i 43 procent av de offentliga upphandlingarna inom äldreomsorgen. Det som är billigast för stunden är dock inte alltid billigast i längden.
När priset allena får styra blir inte sällan kvaliteten lidande, och ibland blir situationen rentav ohållbar. Seriösa aktörer drar sig ur, vilket gör att mindre nogräknade företag får fritt spelrum i upphandlingarna. Därmed bäddar man för den typ av vårdskandaler som vi har sett alltför många av de senaste åren.
Skälet till att priset ofta är det enda upphandlingskriteriet är att det råder stor osäkerhet kring vad kommunen egentligen får kräva. Lagstiftningen är krånglig och i många fall otydlig. Hellre än att riskera att upphandlingen stoppas helt undviker många upphandlare därför mer komplexa processer som tar hänsyn till fler faktorer än priset.
En statlig utredning om upphandlingsstrategier har även visat att statistiken och uppföljningen ofta är obefintlig, och att det därmed är så gott som omöjligt att se om man ens har fått vad man betalat för.
Nyligen publicerade Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv en gemensam och högst välbehövlig guide med konkreta verktyg för att följa upp resultaten vid upphandlingar av äldreomsorg.
Guiden understryker även vikten att upphandlarna ska bli bättre på att belöna god kvalitet. Den föreslår bland annat att de äldre som inte gör ett aktivt val ska hamna hos den vårdgivare som når bäst resultat, inte hos den med flest lediga platser. Det är ett utmärkt förslag, även om det förmodligen blir svårt att omsätta i praktiken på en omsorgsmarknad där det ofta råder platsbrist och behovet inte sällan är akut; de gamla tvingas helt enkelt ta vad som tilldelas dem.
Att situationen ser ut som den gör innebär att det är ännu viktigare att de aktörer som finns håller en hög och jämn kvalitet. Ingen ska behöva fara illa inom den offentligt finansierade omsorgen.
Med detta i åtanke är det glädjande att upphandlare från och med januari i år har rätt att ställa krav på att företagen har kollektivavtal. De offentliga upphandlingarna rör själva kärnan av välfärden. Därför är det viktigt att vi inte bara stirrar oss blinda på hur mycket skattepengar vi spenderar, utan vad det egentligen är vi lägger dem på.