”Det är roligare i Danmark”, konstaterade mannen på gatan i en dokumentär om relationen mellan Sverige och Danmark, som sändes i dansk tv häromveckan. För i Danmark vet ju alla hur svenskar är: politiskt korrekta typer som tvingas köpa sin öl i statliga butiker som inte tillåter etiketter med storbystade kvinnor.
Men det som alltid existerat som ett vänskapligt gnabbande om ”förbuds-Sverige” har på senare tid förvandlats till allt mer aggressiva konflikter i offentligheten, konstaterar statsvetaren Drude Dahlerup i en artikel i Dagens Nyheter.
I debatten om Sverigedemokraterna har varningarna för en dansk utveckling — där ett främlingsfientligt parti får konkret inflytande över politiken — duggat tätt. På motsvarande sätt har Dansk Folkeparti varnat för en svensk utveckling på invandringsområdet.
Tendensen att använda nordiska grannländer som avskräckande exempel i den politiska debatten gäller inte bara Sverige och Danmark. Under den norska valrörelsen var skräckrapporter om svenska valfrihetsreformer inom välfärden ett återkommande inslag.
Samtidigt som vi genom bitvis allt mer integrerade arbetsmarknader kommit närmare varandra, innebär förändringen i den politiska diskussionen att de nordiska länderna glider ifrån varandra.
I Sverige vet vi allt om högerextrema partier i övriga Norden. Men hur många vet något om Norges framgångsrika arbete med att få in fler män i förskolan eller den danska regeringens senaste skattereform?
Kanske är det globaliseringens baksida. Vi skryter gärna med att vi hittar i New York som om det vore vårt eget kvarter, men vi klarar inte längre av att förstå de andra skandinaviska språken. Det är som om vi på samhällelig nivå drabbats av det som förr brukade sägas inom UD: Nordiska frågor – det är väl för dem som inte är så bra på engelska?
Det är en problematisk utveckling. För även om det finns uppenbara skillnader har vi i Norden mer gemensamt än vad vi ibland tycks tro.
Tidskriften The Economist hyllade i början av året den nordiska modellen, det vill säga kombinationen av välfärdsstat och öppna liberala ekonomier, som utan tvekan bidragit till att de nordiska länderna brukar hamna i topp i rankingar över vilka länder som är bäst att leva i.
Att bevara och utveckla den modellen i en tid av allt hårdare internationell konkurrens är ett gemensamt nordiskt intresse. Det kräver både mer av politiskt erfarenhetsutbyte inom ramen för det nordiska samarbetet och att vi förmår intressera oss för samhällsdebatten i de andra nordiska länderna, även när den inte handlar om invandring.
Det kanske låter självbelåtet, men frågan är om det inte är dags för lite mer kollektiv nordisk stolthet över den samhällsmodell vi har skapat. Samtidigt som vi kan fortsätta att bråka om öletiketter.