Ett tag i vintras var vi många som befarade att Sverige höll på att bli som Danmark, där främlingsfientliga Dansk Folkeparti kunnat dominera politiken. Sveriges Television genomförde en partiledardebatt på temat ”Hur mycket invandring tål Sverige?”, och en rad kända debattörer gav uttryck för uppfattningen att öppnare gränser är ekonomiskt orealistiskt. Samtidigt skickade Moderaterna, genom migrationsminister Tobias Billström, upp den ena testballongen efter den andra som pekade i riktning mot en mer restriktiv syn på invandring.När Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar i Almedalen på måndagskvällen kan vi konstatera att farhågorna inte besannades. SD fortsätter att vara isolerade. REVA-debatten om polisens jakt på papperslösa väckte tvärtom ett folkligt engagemang för en generös invandringspolitik och den migrationspolitiska uppgörelsen mellan regeringen och Miljöpartiet fick ny kraft.
Det vore enkelt att slå sig till ro och konstatera att Sverige — trots alla brister — de senaste åren fått en alltmer liberal migrationspolitik. Men vinterns händelser illustrerar även bräckligheten i öppenheten.
Media tog under en period snabbt till sig SD:s problemformulering. Tobias Billström drog fulla hus på Moderaternas kommundagar och fick stort stöd från många ledande kommunpolitiker. Samtidigt balanserar Socialdemokraternas kritik av arbetskraftsinvandringen hela tiden på gränsen till att likna SD:s argumentation.
Även om SD:s opinionssiffror sjunkit tillbaka något jämfört med vinterns rekordnivåer ligger de stabilt på en nivå över valresultatet. Varken skandaler med ledande partiföreträdare eller uteslutningar på lokalplanet påverkar nämnvärt partiets ställning bland väljarna. De senaste turerna kring riksdagsledamoten Kent Ekeroths relation till sajten Avpixlat tycks följa samma mönster. För SD-väljarna är det helt enkelt ingen överraskning att partiets företrädare är rasister.
Det ställer höga krav på alla som vill se en liberal migrationspolitik. Det handlar om att förklara varför öppnare gränser både är rätt och realistiskt. Men det handlar också om att skapa generell framtidstro. SD:s framgångar handlar lika mycket om upplevd otrygghet som om ideologisk främlingsfientlighet. Invandringen blir en enkel syndabock för människor som ser ojämlikhet, kriminalitet, problem i skolan och vården, men upplever sig bortglömda av de etablerade partierna.
Att SD framstår som det enda rimliga alternativet för så många väljare som inte känner sig som livspusslande medlemmar av den kreativa klassen, är ett stort underbetyg för partier både till höger och vänster.