På sätt och vis är konflikten mellan vänsterregeringen och oppositionen inte ny. Ända sedan Hugo Chávez valdes till president 1998 har Venezuela varit djupt polariserat. Grundmotsättningen har varit densamma. Å ena sidan en regering som velat omfördela landets ekonomiska resurser och för det ändamålet koncentrerat den politiska makten, och som därför konsekvent gjort sitt bästa för att sätta konstitution, parlament, fria medier och domstolar ur spel. Å andra sidan en opposition som försvarat marknadsekonomin och oftast - men inte alltid - den liberala demokratins grundprinciper kring maktdelning och individuella rättigheter.
Landet har under de senaste 15 åren genomlevt i princip konstant mobilisering, upprepade val och folkomröstningar, till och med en misslyckad militärkupp. Ändå har något förändrats dramatiskt de senaste veckorna. Regeringens tonfall har blivit råare och den har blivit mer villig att använda våld. Stridsflygplan flyger lågt över oppositionens starka fästen. Anhängare till regeringen har beväpnats och ska vara ansvariga för åtminstone några av dödsoffren.
Samtidigt har de politiska vindarna skiftat till oppositionens fördel, och som en konsekvens har den blivit djärvare och redo att ta större risker.
Under Chávez hela tid vid makten hade han en majoritet av folket bakom sig. Han vann sina val och gjorde det utan att fuska till sig segern. Hans tronarvinge, Nicolás Maduro, besegrade oppositionskandidaten Henrique Capriles med en hårsmån förra våren, men envisa rykten gör gällande att utgången var riggad. Maduro saknar sin företrädares karisma och politiska känselspröt. Han har heller inte samma breda stöd. Det har gett oppositionen segervittring.
Ändå är det inte Chávez död förra året som är grundorsaken till att Venezuelas vänsterregering svajar, utan hans politiska arv. Inflationen är skyhög, bristen på basvaror i affärerna är omfattande och laglösheten breder ut sig. Det är en konsekvens av den politik som Chávez förde och Maduro fullföljt.
Framför allt har de konstanta attackerna på Venezuelas en gång så starka demokratiska institutioner varit förödande. De forum — parlamentet, de oberoende domstolarna och de fria medierna — som brukade balansera och kanalisera konflikter — har brutits ner. Därmed förvandlas politik till ett nollsummespel.
Ytterst är det detta som gör situationen så oförutsägbar. Och så farlig.