Det saknas inte bemärkelsedagar för familjen Bernadotte. Den 15 september är det 40 år sedan vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf - tog över spiran, efter att hans farfar, Gustaf VI Adolf, avlidit sent på kvällen. Samma dag föddes Daniel Westling, som 37 år senare gifte sig med kronprinsessan Victoria. Fyra dagar senare, den 19 september, svor den nya kungen kungaeden inför regeringen.
Kungen kommer att hyllas på borggården, hålla en mottagning på slottet och firas med regeringsmiddag, riksdagskonsert och en egen utställning. Hur prins Daniel uppvaktas är oklart, men uppmärksammas bör han, för det är han - inte kungen - som är framtiden för den svenska monarkin.
Under 2000-talets första decennium var det skralt med mysigt skvaller från det svenska kungahuset. Det var för mycket party och rally, skandalbok och förfäder med luddiga nazistkopplingar, och för lite julbak och familjefotografering.
Två prinsessbröllop och en kunglig bebis senare börjar det ordna upp sig. Här har prins Daniel spelat - och spelar fortfarande - en av de bärande rollerna och kanske är det symboliskt att kungen firar 40-årsjubileum just 2013.
För 2013 är inte bara kungens jubileumsår. Mer än något annat är 2013 abdikationernas år.
Det började med att påven Benedictus XVI kastade in handduken den 28 februari. Två månader senare lämnade drottning Beatrix över den nederländska tronen till sonen Willem-Alexander. I juli gjorde Belgiens kung Albert samma sak, till förmån för äldste sonen Philippe.
Rent strategiskt borde Carl XVI Gustaf göra likadant. Förtroendet för kungahuset som helhet är nere på rekordlåga nivåer, men trots det är det få svenskar som vill byta statsskick. Det beror troligtvis dels på monarkins historiska tyngd, dels på en enda person: kronprinsessan Victoria. Hon är inte bara den populäraste medlemmen i kungahuset, tätt följd av prins Daniel, utan ligger även i topp i undersökning efter undersökning över landets populäraste personer.
Eftersom Bernadotterna är ett segt släkte lär hon knappast bli statschef på ”naturlig väg” inom en överskådlig tid. Men om kungen följer sitt valspråk, ”För Sverige - i tiden”, är en abdikation en del av framtiden, för det är knappast tidsenligt att dö på sin post. Det betyder inte att regentskiftet borde ske precis nu — tiden som småbarnsförälder gör man helst som icke-statschef - men åtminstone innan kungen, som i dag är 67 år, hinner fira 50 år på tronen.
Om Sverige någon gång abdikerar från dagens statsskick, till förmån för ett mer modernt och demokratiskt sådant, återstår att se. Det händer inte förrän svenska folket vill och den dagen heter regenten troligtvis varken Carl Gustaf eller Victoria. Möjligtvis Estelle.