Ställt i kontrast till det amerikanska samhällets grundmurade tro på individuell framgång – finanskrisen är ett tillfälligt hack i utvecklingskurvan, ytterligare en möjlighet för kreativ förstörelse – framstår den nordiska modellen som betydligt tråkigare. Att läsa upp gymnasiebetygen på Komvux, för att ta sig in på en kostnadsfri högskoleutbildning, bär inte samma förhoppning som att stå på fel sida av Hudson-floden och titta mot New Yorks strålkastare.
Samtidigt visar all forskning att den amerikanska drömmen om social rörlighet är en större realitet i de nordiska välfärdsstaterna än i USA. Sedan Karl Oskars och Kristinas förindustriella tid har Sverige utvecklats från ett av Europas fattigare länder, till att ha världens näst högsta sociala rörlighet. Bara Norge är bättre.
När socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) på måndagen inledde ett informellt nordiskt ministermöte om social rörlighet, konstaterade han att regeringens utgångspunkt är att alla barn ska ha samma möjligheter att lyckas.
Inför den homogena tjänstemannapubliken på Hotel J i Nacka klargjorde Kristersson att en långsiktig utjämningspolitik kräver mer avancerade åtgärder än högre beskattning och bidrag. Däremot presenterade socialförsäkringsministern få tankar kring hur social utsatthet kan förhindras att gå i arv mellan föräldrar och barn. Föräldrarnas bakgrund har blivit viktigare för hur svenska barn etablerar sig på arbets- och bostadsmarknaden. Sveriges årliga tillväxt på i genomsnitt 1,8 procent mellan 1985 och 2008 gynnade i högre utsträckning välavlönade befolkningsgrupper, vilket har ökat den sociala skiktningen.
Risken för ekonomisk fattigdom ärvs mellan generationer: 42 procent av sönerna till amerikanska fäder i den lägsta inkomstkategorin hamnar själv i samma kategori – motsvarande siffra för Sverige är 25 procent. Antalet söner till fäder i den lägsta inkomstkategorin som själv hamnar i den högsta kategorin är 11 procent i Sverige – motsvarande siffra för USA är sju procent.
Den amerikanska drömmen är fortfarande svensk. Och hur till exempel jobbskatteavdragen påverkar den sociala rörligheten syns först om 40 år. Men att grund- och gymnasieskolan har förlorat sin kompenserande roll är ett direkt hot mot social rörlighet. Reformer som läx-rut tyder på att regeringen inte har tagit olika elevers skilda förutsättningar på tillräckligt stort allvar – och bör se över delar av sin utbildningspolitik. Sverige får inte svika 2000-talets Karl Oskar.