Den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) är en stabil satsning. Hon lär inte kasta särskilt många brandfacklor, utan ge regeringens politik på området socialliberala konturer. Arnholm har tung förankring i svensk jämställdhetspolitik som tidigare stabschef hos Bengt Westerberg. Jämte Gudrun Schyman har Westerberg varit ensam om att som toppolitiker sätta jämställdhetsfrågor på agendan, och faktiskt åstadkomma förändring. Detta har till del varit Arnholms förtjänst, och det ger anledning att skruva upp förväntningarna på henne som minister.
Att Arnholm deklarerar att hon är feminist borde inte vara uppseendeväckande, men eftersom Nyamko Sabuni haft sådan beröringsskräck inför ordet måste det tas till protokollet. Däremot är det vågat av Arnholm att hänvisa till forskaren Yvonne Hirdman och Maktutredningen. Förklaringsmodeller som den om könsmaktordningen har under 00-talet ifrågasatts framför allt av Allianspolitiker, och betraktas i konservativa kretsar som ”statsfeminismens” testamente.
Det torde vara mot denna bakgrund man ska förstå Arnholms prioriteringar, i den begränsade mån hon deklarerade dem på sin första presskonferens. Hon vill ta itu med osakliga löneskillnader mellan kvinno- respektive mansdominerade yrkesgrupper. En mycket angelägen men lika komplex utmaning. Eventuellt kommer Arnholm att vilja jobba strukturellt och se till att mansyrken kontamineras av kvinnor. Ett tidsmässigt och strategiskt krävande projekt som hittills gått trögt.
Några dagar innan sin avgång skrev Nyamko Sabuni under en debattartikel i Dagens Nyheter där hon plötsligt övergav sitt idoga avfärdande av kvotering i bolagsstyrelser. När Maria Arnholm nu deklarerar att styrelserekryteringen bör regleras förefaller Sabunis nya linje inte vidare trovärdig. Det ska dock framhållas att kvoteringsfrågan genom åren fått märkvärdigt stor uppmärksamhet med tanke på den lilla grupp kvinnor som berörs. Cementerade styrelsers sammansättning har onekligen samhällelig påverkan, men det är rimligt att Arnholm fokuserar på så kallat vanliga kvinnors villkor.
Maria Arnholm kan sägas vara kvinnan bakom den världsberömda pappamånaden. Sedan Westerberg lyckades få till stånd institutet har uttaget av föräldrapenning som bekant varit fortsatt ojämställt. Man hade därför kunnat vänta sig att Arnholm skulle plädera för vidare individualisering av föräldraförsäkringen, men i stället verkar hon vilja satsa på jämställdhetsbonusen. Tanken är god, men utformningen av bonusen har blivit en rejäl flopp. För föräldrarna är bonusen ett krångligt påhitt som knappt lönar sig. Om Arnholm ska lyckas här måste hon riva ner och bygga upp bonusen från början.