I september är det parlamentsval i Tyskland, den klippa som hela den europeiska ekonomin för närvarande lutar sig mot. I opinionen står kristdemokratiska CDU/CSU ohotade som landets största parti med 42 procent, medan koalitionspartnern, liberala FDP, balanserar runt femprocentsspärren till förbundsdagen.
även om förbundskansler Angela Merkel ser ut att kunna regera vidare råder det oklarhet om vilken färgmix som nästa regering kommer att få. En storkoalition mellan huvudrivalerna CDU/CSU och socialdemokratiska SPD ses av tyska bedömare som ett av flera realistiska scenarier. Skarpare än så är nämligen inte blockgränserna i dagens Tyskland.
I de krisdrabbade euroländerna har Merkels vakthållning om sparsamhet och budgetdisciplin väckt både frustration och ilska. På hemmaplan är Merkels popularitet däremot orubbad, trots besvärande avslöjanden om både ungdomssynder i DDR och Tysklands inblandning i USA:s massövervakning.
Merkel siktar på att få sitta kvar och då duger det inte hålla i slantarna. Kristdemokraterna går till val på satsningar på såväl högre föräldrapenning och höjd ersättning till ensamstående mödrar som storsatsningar på vägar, utgiftsökningar som enligt Merkel vare sig ska leda till höjda skatter eller budgetunderskott.
Socialdemokraterna, med kanslerkandidaten Peer Steinbrück i spetsen, har satsat på att försöka göra 2013 års val till ett klassiskt höger-vänster-val, en strävan som har komplicerats av det faktum att också CDU/CSU lovar att införa lagstadgad minimilön och höja pensionerna.
Att utmanaren Steinbrück har svårt att utmana Merkel i fråga om regeringsduglighet i ett läge då de flesta tyskar önskar ordning och stabilitet, förvånar knappast. Men i jämställdhetsfrågor har socialdemokraterna ett övertag som borde kunna utnyttjas bättre.
Tyskland är alltjämt ett djupt ojämställt samhälle där hem och familjeliv är uppbyggt kring principen att kvinnan arbetar deltid eller inte alls medan barnen växer upp. Prostitutionen är laglig och annonseras öppet som vilken vara som helst. Barnomsorgen är långt ifrån välutbyggd, trots de senaste årens satsningar, och på arbetsmarknaden råder ogenerad lönediskriminering av kvinnor. även i skattehänseende styr normen om mannen som familjeförsörjare och den sambeskattning som tillämpas gör det olönsamt för kvinnor att gå upp i arbetstid.
Den genomsnittlige tysken må vara lyckligt lottad i ekonomiskt hänseende men ur jämställhetssynpunkt är Tyskland ett u-land. Det sorgliga är att inget av de två regeringsalternativen utlovar några grundläggande förändringar som kan lösa problemet. Hur valet än går kommer Tysklands desperata hemmafruar därför att vara förlorarna. Och befrielsen är inte ens nära.