Faller ekonomin som ett korthus och folkhälsan hotas skriks det däremot efter krafttag och åtgärdsplaner.
I sitt linjetal ”Värderingarnas Europa” i måndags fastslog EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) att Europapolitik berör oss mycket, men berörs väldigt lite.
Det är sorgligt nog sant och beror troligtvis dels på att EU känns avlägset och svårpåverkat – Sverige har trots allt bara 20 av 751 mandat i EU-parlamentet. Dels på att EU-politik är abstrakt. Det är inte glasklart vad som beslutas var.
”Inför valet till Europaparlamentet kan vi bara hantera kommande utmaningar genom att vara överens om våra grundläggande mål,” skriver Europeiska kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, i Svenska Dagbladet (16/9).
Är vi det?
Om ett mål är fri rörlighet för människor, varor och tjänster – vilket gynnar hela EU:s ekonomi – rimmar det illa om enskilda medlemsstater kraftigt subventionerar det inhemska.
Om ett mål är att främja demokrati fungerar det inte att nationella parlament klubbar igenom lagar som stryper tryck- och yttrandefriheten. Om ett mål är att värna mänskliga rättigheter kan EU knappast blunda när nationella myndigheter ser genom fingrarna när utsatta minoriteter diskrimineras och trakasseras.
Inför nästa års val till EU-parlamentet uppmanar kommissionen de politiska partierna i medlemsstaterna att ge väljarna bättre information om kandidaternas politik och vilka partigrupper de tillhör. Syftet är att få upp valdeltagandet som 2009 låg på 43 procent.
För att underlätta för kandidaterna – och väljarna – vore det positivt om man samtidigt kunde fastställa beslutsnivåerna. Vad ska beslutas av EU-parlamentet och vad bör vara upp till varje land? Birgitta Ohlsson talade i måndags om ett totalförbud mot barnaga. En värdering de flesta i Sverige delar, men kan och bör det vara en EU- eller en nationsfråga?
Under de senaste åren har många propagerat för att EU ska bli smalare men vassare. Det låter bra, men hur övergripande man än är kokar många frågor så småningom ner i detaljer.
EU bör ha en gemensam klimat- och flyktingpolitik med höga ambitioner, men även om man kommer överens om mål och kriterier hamnar mycket av det konkreta arbetet på varje enskilt land.
Räcker det att EU fastslår att landet ska ta emot X antal flyktingar eller medföljer vissa kvalitetsaspekter?
Eller, mer konkret: Ska EU bestämma hur undervisningen för nyanlända i Södertälje ska se ut? Om inte, var går gränsen?