Situationen på Cypern har de senaste dagarna innehållit alla tecken på ett stundande finansiellt sammanbrott: stängda banker, tömda bankomater och begränsade möjligheter att göra överföringar. Samtidigt har Storbritannien flugit in en miljon euro i sedlar i små valörer för att säkerställa att 3 000 brittiska soldater som är stationerade på ön har tillgång till kontanter.
Banksystem bygger på förtroende. Om insättarna börjar tvivla på bankernas stabilitet och i stor skala börjar ta ut sina pengar dröjer det inte länge innan bankerna kollapsar.
Under eurokrisens gång har det vid flera tillfällen varnats för bankrusningar. Ryktena om ett grekiskt euroutträde riskerade att leda till en bankrusning inte bara i Grekland, utan även i andra krisländer där spararna skulle försöka rädda sina euro innan de förvandlades till drachmer eller lire.
Politikerna i eurozonen och den europeiska centralbanken har både genom nödlån och massiva krediter till bankerna, gjort allt för att undvika att ett sådant scenario blir verklighet.
Men vad krisen på Cypern inneburit är att försöken att rädda bankerna i sig undergräver förtroendet för eurozonens finansiella system.
För att få tillgång till ett räddningspaket på tio miljarder euro – och undvika en kollaps för banksystemet eller ett statsfinansiellt sammanbrott – ställde EU och IMF krav på Cypern att införa en engångsskatt på 9,9 procent på insättningarna i landets banker. På belopp under 100 000 euro skulle skatten bli 6,75 procent.
Det utmanar en av grunderna för att skapa förtroende för ett banksystem. För att undvika risken för bankrusningar, och de potentiellt ödesdigra effekterna på ekonomin, har det sedan 1930-talskrisen funnits system med insättningsgarantier. Småsparare ska inte behöva förlora sina pengar om en bank går omkull. På Cypern gäller det, som i övriga EU-länder, insättningar upp till 100 000 euro.
Även om det cypriotiska parlamentet röstat nej till engångsskatten, och man nu söker alternativa lösningar, har krisen inneburit att detta grundläggande förtroende har brutits.
Visst skulle man, som finansminister Anders Borg (M) och flera EU-ledare gör, kunna argumentera för att de som drabbas hårdast av en cypriotisk bankskatt är skatteplanerare och ryska oligarker, och att det kanske är ett mindre problem. Men signalen till invånarna i euroländerna är en annan: Inga insättare går trygga.
För har man en gång föreslagit en konfiskation av spararnas pengar kan man föreslå det igen. Och har man föreslagit en skatt på tio procent kan man föreslå en på 25 eller 50 procent.
Så vad händer nästa gång det hettar till Spanien, Italien eller Portugal och tvivlen kring bankernas stabilitet börjar spridas? Tanken skrämmer.