Kritik har framförts om att det är felaktigt att införa broavgifter över huvud taget. Det refereras till både historiska och samtida exempel på som talar emot, men argumenten faller dessvärre platt. Om inte Motala kommun hade valt att medfinansiera bron och därtill godkänt grundprincipen om broavgifter hade trafikanterna fått vänta i många decennier till på en lösning för den oönskade genomfartstrafiken. Det hade alla förlorat på.
Avgifterna är ett nödvändigt ont. Med det sagt är det som tidigare konstaterat mycket viktigt att avgiftsstrukturen utformas på ett sådant sätt att det önskade trafikbeteendet inte ändras i någon större omfattning. Om en stor andel av trafiken fortfarande skulle välja den avgiftsfria gamla genomfarten hade vitsen med bron till stora delar försvunnit.
Så lär nu inte bli fallet. En avgift på fem kronor i stället för tidigare avtalade tio kronor per resa avskräcker inte trafikanterna i någon större grad. Det är svårt att påstå motsatsen med bibehållen trovärdighet, med tanke på vad en bil kostar att både inneha och framföra.
Sänkningen för den tunga trafiken, exempelvis lastbilar, är ännu större. Från den tänkta nivån 100 kronor innehåller den nya lösningen en kostnad på elva kronor per färd. Om det är bra eller dåligt kan det tvistas om, men sannolikt kommer väldigt få lastbilsförare välja den gamla genomfarten med utgångspunkt från den nya nivån.
Det maxtak som tidigare fanns avtalat mellan Motala kommun och Trafikverket på 100 kronor har nu lyfts bort helt. Det är en förlust jämfört med tidigare, men i praktiken får en dagspendlande bilist som färdas fem dagar i veckan betala ungefär 200 kronor i månaden. Det är fortfarande i praktiken en fullt rimlig högstanivå, även om det alltid kan finnas specialfall som hamnar ännu högre. De två investerade hundralapparna lär spara både tid och bensinpengar.
Det är också svårt att förbise de 70 miljoner som nu tillkommer från Trafikverket i förstärkning till åtgärder kring Riksväg 50. Utifrån helheten har det relativt liten betydelse att tiden för avgifterna har ökat från 25 år till 42 år. Lösningen är bra oavsett.
Sammantaget är det glädjande för Motala att det arbete som kommunalrådet Camilla Egberth och övriga inblandade politiker och tjänstemän har lagt ner i frågan har gett så pass positivt resultat som det vi nu ser. Enigheten och det nya avtalet, under förutsättning att allt går vägen i omröstningen i Riksdagen i slutet på januari, bådar gott för framtiden. Det finns betydligt roligare och viktigare saker att lägga energin på, inte minst ett supervalår som detta.