Sammantaget blir det tydligt att Operans anställda är helt vanliga människor, med ovanlig begåvning och unikt yrkeskunnande. Och att de inte bara brinner för ”huset”, utan också för att förmedla känslor till publiken.
Att den nya kulturbudgeten ger nationalscenen förutsättningar för en utvidgning av verksamheten är viktigt, och kommer förhoppningsvis att göra scenkonsten mer tillgänglig. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) har avdelat två miljarder kronor för utbyggnad och renovering.
Att inte bygga nytt, som i Oslo och Köpenhamn, är ett klokt vägval som operachefen Birgitta Svendén sakta tycks ha accepterat. I sina kommentarer till satsningen pratar hon om det vanskliga i att ha dubbla operahus, vilka i praktiken skulle konkurrera med varandra. Svendén signalerar också att repertoar och spelperioder i framtiden ska attrahera fler publikgrupper än den urbana, medelålders medelklassen.
Utöver att en renovering av nationalscenen innebär att man tar tillvara och förfinar ett kulturarv så är det också en framkomlig väg mot ökad tillgänglighet. Lyckas Operan där kommer intresset för balett och opera att öka, vilket långsiktigt spelar roll för scenkonstens status. I dag är den lilla grupp scenkonstnärer som har jobb på svenska institutioner ofta anställda under osäkra former med blygsam lön. Det är långt ifrån rimligt, mot bakgrund av den höga yrkesmässiga kvalitet som till exempel ses i SVT.
Sammanfattningsvis handlar det om att scenkonst är samhälleligt och politiskt undervärderat. Hade intresset och förståelsen varit större bland politiker och allmänhet, så hade färre dansare och operasångare hamnat i det ödesdigra yrkesvakuum som ofta uppstår när karriären är slut.
Ett sätt att skapa stabilare förutsättningar är genom politiska beslut med fokus på scenkonstbranschens struktur. Kulturbudgeten angriper till exempel problemet med de svårberäknade, extrema pensionspremier som många institutioner länge tvingats sätta av, eftersom vissa scenkonstnärer går i pension redan i 40-årsåldern.
Likaså ska regeringen ha beröm för att man äntligen underlättar scenkonstnärers omskolning till nya yrken, i enlighet med arbetslinjen. Men ur ett större perspektiv är och förblir det anmärkningsvärt att yrkesmänniskor som i andra branscher lätt hade varit beslutsfattare och specialister, krasst ses som överblivna, i behov av coachning.