Förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) har fått nytt jobb och gått in som delägare i lobbyföretaget Rud Pedersen, som förmodas ha försvarsjätten Saab på sin hemliga kundlista. Tolgfors är långtifrån den första politikern som tar steget över till PR-branschen. Förre statsministern Göran Persson (S) är ett annat exempel. Och längre ner i partihierarkierna, bland politiskt sakkunniga och pressekreterare, är svängdörrarna mellan politik och lobbyism snarare regel än undantag.
Att företag och andra intressen aktivt försöker påverka politiska beslut är i sig inget konstigt. Det är en del av ett öppet och demokratiskt samhällsskick. Inte heller är det överraskande att företag lägger allt större pengar på att påverka politiken och anlitar ex-ministrar för att föra deras talan. Den politiska kompetensen blir i själva verket viktigare för allt större delar av näringslivet. Växande branscher, som friskolor och vård- och omsorgsföretag, är på samma sätt som försvarsindustrin alltid varit, helt beroende av skattebetalarnas pengar.
Det stora problemet infinner sig när lobbyisternas ställning kombineras med allt mindre folkligt engagemang i de politiska partierna.
Företag och andra organiserade intressen har alltid försökt påverka politiken. Men tidigare har det funnits folkliga motvikter på insidan av de politiska partierna. När en ansenlig del av väljarna även var partimedlemmar var de inte bara närvarande i opinionsmätningar och på valdagen, utan även i det dagliga politiska arbetet.
Med allt färre medlemmar i partierna förändras detta. Dagens ledande politiker saknar i många fall den naturliga vardagliga kopplingen till väljarna. Ofta har man mer gemensamt socialt och kulturellt med företrädare för olika organiserade intressen än med sina väljare. Lobbyisterna man umgås med kanske rentutav är tidigare partikamrater, som valt en annan typ av politisk karriär. Det ger näringsliv och intresseorganisationer ett tydligt försprång jämfört med väljarna, vars politiska intressen i allt större utsträckning tar sig uttryck i marginalerna utanför de politiska partierna.
Att införa karenstider för politiker som går till jobb i näringslivet eller intresseorganisationer är ett sätt att minska risken för att partiengagemang och lobbying flyter samman. Samma sak gäller krav på ökad transparens både vad gäller politikers kontakter med lobbyister och ekonomiska bidrag till de politiska partierna. Det senare är ett område där Sverige, på grund av Moderaternas motstånd, fortsätter att vara det enda EU-land, förutom Malta, som saknar regler om öppenhet.
Men vad som också behövs för att motverka de organiserade intressenas makt i politiken är ett ökat folkligt deltagande i partierna.