Det finns mycket som understryker att sammanhållningen i det svenska samhället är stark. Men det finns också stora utmaningar i ett samhälle som allt mer präglas av geografisk och mental segregation.
Under torsdagen presenterade regeringens framtidskommission sin senaste rapport, med ansatsen att kartlägga framtida utmaningar för sammanhållning och rättvisa. Delrapporten har beställts av socialminister Göran Hägglund (KD).
Det är till stora delar en positiv bild av det svenska samhället som målas upp. Framför oss ser vi ett samhälle präglat av tillit och tolerans, med stort stöd för välfärdsstaten. Samtidigt är segregationen mellan infödda och invandrare också djupt ingjuten i strukturerna.
I Sverige finns hög acceptans för invandring. Svenskarna uppger därtill att de inte har något emot att ha en person av annan etnicitet som granne. Dock visar rapporten även att svenskar i relativt hög grad anser att det finns spänningar mellan olika etniska grupper, och att segregationen i det svenska samhället är betydande.
Hur ska man då gå till väga för att stärka samhörigheten mellan infödda och invandrare? Arbetsmarknad och skola är viktiga områden. Diskriminering i arbetslivet och ojämn kvalitet i grundskolan försämrar möjligheterna för inflyttade, vilket påverkar tilliten och känslan av gemenskap. Författaren till rapporten, Charlotta Levay, påpekar dock att kontakterna mellan inflyttade och infödda förblir få – även på samma arbetsplats eller skola. Få umgås över ”gränserna”.
Detta leder till följdfrågan om vilka gränserna egentligen är. Kan det vara så att tröskeln för att accepteras som svensk är hög? Mycket tyder på det. Även om nationella symboler inte används så flitigt i Sverige, finns starka normer kring vad svenskhet innefattar. Ett tyst socialt kontrakt om vad svenskhet egentligen är.
Det kan handla om att etniska markörer, beteende, uttal, tro och klädstil medför att man sällan inkluderas, trots att man accepteras av det omgivande samhället. Därför måste vi, redan i unga år, lära oss att se och ifrågasätta föreställningarna om vad svenskhet innefattar. Dessa måste, helt enkelt, över tid omformas, så att fler tillåts ingå. Integration är ordet, inte assimilation.
Som ett sätt att motverka bristen på samhörighet lanserar kommissionen ett förslag om att skapa fler mötesplatser för infödda och inflyttade – bland annat i det civila samhället och genom stadsplanering. Dessa är i sig inga dåliga förslag, men kritiken mot föreställningarna om svenskhet lämnas helt och hållet utanför.
För att parafrasera Henriks Berggrens och Lars Trädgårdhs bok om svensk identitet ”Är svensken människa?” – så måste vi sluta fråga oss själva: Är människan svensk?