Piteå är Sveriges bästa skolkommun 2013 — allt enligt Lärarförbundets ranking som presenterades i Stockholms kulturhus på onsdagsförmiddagen. Representanter från vinnarkommunen hyllades med blommor och applåder, precis som delegationerna från Vellinge och Luleå, som knep andra- respektive tredjeplatsen.
Betyder det att skolorna i Piteå, Vellinge och Luleå absolut är bättre än skolorna i Mora, Kalmar och Mörbylånga, som slutade på plasterna 19 till 21? Självklart inte. Att Älvdalen på ett år klättrar från plats 266 till 76 visar på trubbigheten i mätinstrumenten — på så kort tid kan inte ens den mäktigaste kommunpolitiker åstadkomma en mindre skolrevolution.
Likaså går det att ifrågasätta en del av kriterierna som ingår i undersökningen. Är det en absolut sanning att det är positivt om många ett- till femåringar är inskrivna i förskolan? Eller, om man vänder på det, är det negativt om föräldrarna väljer att låta barnet börja i förskolan vid två års ålder i stället för på ettårsdagen? Och — framför allt — säger det något om skolorna där barnet bor?
Det är först när man bortser från slutresultatet och fokuserar på enskilda delresultat som Lärarförbundets ranking blir intressant. Att Danderyd ligger i topp vad gäller både betyg och andel elever som påbörjar högskolestudier är ingenting nytt. Men hur kommer det sig att Hammarö placerar sig bland de främsta? Den lilla värmländska kommunen vid Vänern ligger tvåa när det gäller andel elever med godkända grundskolebetyg och sjua när det kommer till hur många som fullföljer sin gymnasieutbildning.
Vad säger det att de 13 kommuner som gemensamt toppar resursligan, får så vilt skilda placeringar som 37 (Norsjö) och 274 (Orsa)? Varför placerar sig Pajalas elever högt när man listar grundskolebetygen för att sedan falla som stenar när gymnasieresultaten rankas, medan gotlänningarna presterar rätt mediokert i grundskolan, för att på gymnasiet klättra till 35:e plats vad gäller högskolebehörighet?
Har det att göra med att grundskoleresultaten enbart baseras på elever i kommunala skolor medan gymnasieresultaten tar med alla som bor i kommunen, oavsett var de gick i gymnasiet och vem som var huvudman för skolan? Eller finns det en annan orsak? I så fall vad?
Om rankingen ska fylla någon funktion är det så den ska användas: Vilka kommuner presterar bra, med vad lyckas de och hur jobbar de för att behålla toppositionerna?
Dessutom bekräftar rankingen att det skiljer mycket — för mycket — både mellan kommunernas resultat och på hur kommunpolitikerna ser på sina utbildningsuppdrag. Det rimmar illa med det övergripande målet, att vi ska ha en likvärdig skola i hela landet.