För 30 år sedan, den fjärde oktober 1983, demonstrerade 100 000 svenskar mot förslaget att gradvis socialisera stora delar av det svenska näringslivet genom införandet av löntagarfonder.
Även om vi i dag framför allt ser fjärde oktober som en bra ursäkt för att äta en extra kanelbulle, eller två, är det svårt att underskatta löntagarfondstridens betydelse för svensk politik. Om man vill förstå det märkliga skådespel som de senaste veckorna utspelat sig kring Socialdemokraternas skuggbudget och partiets syn på jobbskatteavdragen är den första tisdagen i oktober 1983 en bra utgångspunkt.
Under lång tid kunde man i svensk politik tala om en socialdemokratisk hegemoni – det var S som satte ramarna för det politiska samtalet, som definierade vilka problem som var relevanta att diskutera och vilka lösningar som var aktuella.
Striden om löntagarfonderna markerar början på slutet för denna dominans. Näringslivet lade grunden för sin satsning på opinionsbildning, bland annat genom att starta tankesmedjan Timbro. Moderatledaren Gösta Bohman, som redan börjat fånga upp tidens allt tydligare marknadsliberala stämningar, etablerade Moderaterna som det ledande partiet på den borgerliga sidan.
Ur detta följde en gradvis förskjutning av det politiska samtalet som nu, 30 år senare, lett fram till att S lovar att inte röra Alliansens jobbskatteavdrag. Makten över den politiska dagordningen tillhör inte längre Socialdemokraterna, inte ens när partiet har ett rejält försprång i opinionen.
Det är en ideologisk utveckling som gjort Sverige bättre genom en lång rad konkreta beslut, fattade av både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Det handlar inte bara om skatterna. Knappast någon skulle vilja ha tillbaka Televerkets monopol och få skulle vilja ha ett samhälle med bara kommunala förskolor eller landstingsdrivna vårdcentraler.
Det är egentligen bara när det gäller hyreslägenheter som idéerna om marknadsekonomins fördelar inte lyckats få fotfäste. Paradoxalt nog är det ett område där mer marknadsekonomi skulle kunna bidra till att lösa ett stort samhällsproblem, nämligen bostadsbristen i storstäderna.
Samtidigt finns det exempel på hur övertygelsen om att marknadsekonomi och konkurrens alltid är att föredra leder till samma typ av ideologisk blindhet som fick S att en gång föreslå löntagarfonder. Det handlar både om privatiseringar där verksamheter i princip skänkts bort och oförmåga att se över de avregleringar som fungerat mindre bra, exempelvis elmarknaden och järnvägen.
”Stoppa fonderna, nu”, skanderade demonstranterna utanför riksdagen den fjärde oktober 1983. Att vi idag nöjer oss med att köpa kanelbullar är en utveckling som vi bör vara väldigt nöjda med.