Man får leta länge innan man hittar några som är lika upptagna av Socialdemokraterna som hjärnorna bakom nya Moderaterna. Från beskrivningen av sig själva som ”arbetarpartiet” till budskapen om M som det enda realistiska regeringsalternativet, anar man socialdemokratisk historia.
När M i dagarna samlas till stämma i Norrköping kan vi lägga ännu en sak till listan över moderater som gör saker som S tidigare har prövat. De opinionsproblem M har påminner inte så lite om situationen för S inför valet 2006. Viljan att vara det kompetenta och stabila regeringsalternativet gränsar hela tiden till både arrogans och idélöshet.
Frågan som M borde ställa sig är varför partiets politiska utmattningsdepression kommer redan efter sju år, när det tog åtminstone 50 för S att arbeta upp samma symtombild.
Sannolikt finns en del av förklaringen i hur nymoderaterna formulerat sitt politiska uppdrag.
Det finns en fara med partier som är frikopplade från människors vardag och känner sig mer hemma bland marknadsliberala filosofer — det var gammelmoderaternas problem. Men det finns också problem med att bygga ett parti som inte klarar av att tänka längre än till nästa inlyssningsresa till samhällsbärare i Ystad och Örnsköldsvik.
Socialdemokraternas styrka var länge att de klarade av att vara närvarande i människors vardag samtidigt som de hade en tydlig idé om samhällets långsiktiga inriktning. Att S förlorade det senare och blev ett parti byggt kring nostalgi är en viktig förklaring till att de tappade sin särställning i politiken. Något liknande kan hjälpa oss att förstå varför M inte ser ut att förmå bygga en bred väljarbas som håller längre än två mandatperioder.
När Fredrik Reinfeldt inledningstalade på stämman gjorde han det med en hyllning till hur Sverige blivit det land det är idag — från Oxenstiernas statsförvaltning till socialdemokratiska jämlikhetssträvanden och värdet av öppenhet för både handel och migration. Men när han i stället blickar framåt blir det en teknokratisk redogörelse för utmaningen att öka antalet arbetade timmar. Fler ska gå till jobbet och gymmet, för att klara de statsfinansiella utmaningarna i spåren av att vi lever allt längre.
I sak är det rimliga uppfattningar. Men att predika anställningsbarhet för statsfinansernas skull är inte detsamma som att vara valbar. Politiken måste placeras i ett sammanhang – i en berättelse om hur samhället borde se ut i framtiden, och hur alla kan bli en del av detta. Utan en sådan kan man lika gärna överlåta politiken till könlösa teknokrater som förvaltar det existerande på bästa möjliga sätt.
De gamla Moderaterna tyckte så illa om Sverige att de för de allra flesta väljare inte var ett alternativ. De nya Moderaterna är så nöjda med hur Sverige ser ut att de riskerar att uppnå samma resultat.