På Youtube finns en film — Swedish Midsummer for Dummies — där den oinvigde guidas genom dagens festligheter: Åk ut på landet, bind din egen blomsterkrans, ät sillunch, res midsommarstång, dansa och sjung, mumsa jordgubbstårta, femkamp med säcklöpning, manlig samling vid grillen och, icke att förglömma, placera sju olika sorters blommor under kudden om du vill drömma om den du ska gifta dig med.
”Att lägga händerna på ryggen och hoppa som en groda kan verka konstigt,” förklarar den pedagogiska speakern. ”Men åtminstone en dag om året är det helt naturligt för svenskarna, som kan stegen i sömnen.”
Filmen, som är gjord med mycket humor och värme, ska givetvis tas med en nypa salt. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att det ligger mer i beskrivningarna än man först vill erkänna.
För det är inte helt enkelt att förstå svenska seder och bruk. Särskilt inte eftersom de flesta i Sverige har grumliga kunskaper om de olika högtidernas historia, och heller inte tycker att det är av särskilt stor betydelse. Det kan förklara att våra förfäder snabbt accepterade att julen förvandlades till en kristen högtid.
Men vid midsommar gick den svenska kyrkan bet. Medan flera länder kallar den 24 juni för Johannesdagen eller Sankt Hans — till åminnelse av Johannes Döparens födelse — behöll vi ordet midsommar och den hedniska högtiden är i dag själva sinnebilden för svensk idyll. Utan att vi egentligen kan motivera varför.
Så är det för jämnan. Precis som många andra nationer har vi i Sverige våra seder och ritualer, tysta överenskommelser för hur man ”ska” bete sig i olika sammanhang, utan att för den sakens skull reflektera över dem eller definiera dem som specifikt svenska eller nordiska. Sociala konventioner sätts inte in i en kontext, utan betraktas snarare som självklara och normala beteenden, inte bara här och nu, utan objektivt. Trots att den svenska självbilden är att vi är ett globalt, öppet och nyfiket folk, finns det osynliga glasväggar som fälls ner så fort någon överskrider den låga toleransnivån. Det är dock ingenting någon pratar högt om.
Men det måste vi göra. På samma sätt som Sveriges nationaldag numera är en dag när nya svenskar hälsas välkomna, borde även andra högtider, med en för många diffus bakgrund, användas för att blicka framåt. Högtider har alltid varit till för att samlas och inkludera — inte exkludera.
För sanningen är att allt färre i Sverige delar en gemensam historia. Däremot har vi en gemensam framtid. Det — om något — är väl värt att hoppa groda för.