Det kan ibland vara värt att leta fram en Europakarta och påminna sig själv. Geografiskt är avståndet till Vitryssland inte särskilt långt. Det ligger där, alldeles intill Lettland och Litauen, inte längre österut än Finland. Gällande mänskliga rättigheter är avståndet dock gigantiskt.
Vitryssland är Europas sista diktatur. Yttrande- och organisationsfriheten kommer ständigt på skam. Valen präglas av partisk medierapportering, trakasserier av oppositionella och rent fusk. President Lukasjenko sitter stadigt i förarsätet, medan de som upplevs utgöra ett hot mot regimen fängslas på godtyckliga grunder. Det var på detta tema som Östgruppen och Anna Lindhs minnesfond häromdagen arrangerade ett seminarium.
Bilden som målades upp under seminariet är skrämmande. Tatsiana Revjaka, från Människorättscentret Vjasna, berättade att antalet politiska fångar i Vitryssland varierar. Typiska uppgångar syns, föga förvånande, i samband med val. Bland de som för närvarande sitter fängslade finns politiska motståndare till Lukasjenko, journalister och människorättsaktivister.
Det kanske mest kända fallet är Tatsianas kollega i Vjasna, ordföranden Ales Bjaljatski, som dömts för ”skattebrott”. Just skattebrott — samt vandalism och huliganism — är vanliga brottsrubriceringar när politiskt obekväma ska fängslas. På det sättet söker regimen framställa arresteringarna som icke politiskt motiverade. Andrej Bandarenka, som själv varit politisk fånge i Vitryssland, berättade om de trakasserier som förekommer i fängelserna. Ständiga disciplinstraff för oklara regelbrott, begränsad rätt att träffa anhöriga och isolering är några av metoderna som används. Målet är att fångarna ska bryta ihop, erkänna de brott de anklagats för och därmed framstå som skyldiga. Människorättsorganisationen Human Rights Watch bekräftar den prekära situationen. Senast i raden att utsättas för anklagelser om skattefusk är Vitryska Helsingforskommittén — den sista kvarvarande människorättsorganisationen med officiell rätt att verka i landet. Samtidigt bemöts den kritik som framförs mot den vitryska regimen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) ofta med arrogant ton och motanklagelser. Tydligt är att alla former av diplomati är ytterst långsamverkande.
Östgruppens initiativ att sätta ljuset på Vitryssland är berömvärt. När Nordkorea, Syrien och Iran finns, kan det vara lätt hänt att den största skamfläcken på Europakartan hamnar i skuggan — trots sin geografiska närhet. I samband med att skridskorna skär över isen och tacklingarna smäller i sargen under ishockey-VM i Minsk nästa år, ska vi inte glömma de politiska fångarna.