Den här veckan samlas FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC i Stockholm för att sammanställa nya forskningsuppgifter. Totalt medverkar över 800 experter från 85 länder i IPCC:s femte utredning om klimatförändringen. Utredningen ska vara klar nästa år ? men problemets kärna är känd sedan länge.
Det är svårt att leva som man lär.
Hanteringen av klimatutmaningen är ett utmärkt exempel på hur individer, organisationer och nationer tenderar att agera kortsiktigt. Låt oss ta våra flygresor som exempel. Varje år sker fler än 200 000 starter av kommersiella flygbolag i Sverige. Jämfört med andra transportsätt har flyget en överlägsen förmåga att transportera oss långa avstånd på kort tid.
Å andra sidan leder vårt flygande kors och tvärs över klotet till stora mängder fossila utsläpp. För matematiken är enkel. Ju längre flygsträcka, desto mer koldioxid i atmosfären. Hundra mils flygning resulterar i ett utsläpp på nästan ett halvt ton växthusgaser per person. Den nyintroducerade satsningen på långdistansflyg mellan Stockholm och San Francisco lär generera fyra ton.
Enligt en opinionsundersökning från Sifo uppger 75 procent av svenskarna att man är övertygad om klimatutmaningen. Hälften säger sig ha ändrat sitt resebeteende med hänsyn till miljön. Samtidigt medger flygbolagen att bara en bråkdel av passagerarna klimatkompenserar.
Att enbart en stolsrad vid en genomsnittlig avgång kompenserar för sina utsläpp visar miljöpolitikens kortsiktighet: Antingen är vi övertygade om att klimatutmaningens slutliga destination är domedagen och väljer bort flyget ? eller så flyger vi som om det inte fanns någon morgondag.
Grunden för en liberal miljöpolitik måste vara att det ska kosta att smutsa ner. Oavsett om man tänker resa till San Francisco, eller vill sätta upp solpaneler på det egna villataket, bör individens miljöhänsyn synas i den egna plånboken.
Åtta av tio svenskar kan tänka sig att sätta solpaneler på sina villatak. När EU-kommissionen överväger att sätta upp strafftullar på billiga kinesiska solpaneler ? för att statskapitalistiska Kina subventionerar tillverkningen, vilket har lett till prisfall och förluster i den europeiska solcellsindustrin ? agerar EU lika kortsiktigt som resenären som tänker att klimatkompensationen aldrig lönar sig.
Ska det finnas en möjlighet att undvika en temperaturhöjning med fyra grader till år 2060, vilket bland annat Världsbanken har varnat för, och som skulle få förödande konsekvenser i form av översvämningar och ökenutbredningar, behöver vi alla inse att långsiktiga beslut är bäst för att hantera klimatförändringarna.
.
.