I dag delas ansvaret för olika uppgifter mellan de olika parterna, men framöver ska fördelningen bli tydligare. Det är ett logiskt steg att ta och syftet är gott, men som vanligt medför reformer en del praktiska problem i övergångsfasen.
MVT har tidigare i veckan berättat om Motala och Vadstena, som har svårt att locka till sig sjuksköterskor och annan personal som ska se till att kommunernas ansvar för hemsjukvården uppfylls. Att få tag på kompetent personal är alltså ett av de uppenbara problemen som finns.
Skälen till att inte vilja byta arbetsgivare från en stor landstingsorganisation till en mindre kommunal organisation är varierande. Ålder kan vara en faktor, exempelvis är det utifrån lagar och avtal inte särskilt taktiskt att efter många år byta arbetsgivare i nära anslutning till en förväntad pensionsavgång.
För den som är yngre kan den mindre kommunala organisationen ge sämre förutsättningar för vidareutbildning och framtida karriärsplaner. Även om detta till viss del kan motverkas genom samarbeten mellan kommuner och landsting är det en konkret motverkande faktor.
Kommuner, framför allt mindre sådana, kan också anses vara en flyktigare arbetsgivare än landstingen. Besparingar och kriser drabbar förvisso båda typerna, men kommuner har ändå en tendens att vara mer förändringsbenägna åt det negativa hållet på kort sikt.
Ansvariga tjänstemän och politiker är oroade av situationen, men har svårt att agera kraftfullt. Eftersom övergången sker under en kort period blir konkurrensen även mellan kommunerna påtaglig, plus att det råder ett generellt underskott på arbetskraften som efterfrågas. Det ger högre lönekostnader.
Ett annat potentiellt problem är storleken på skatteväxlingen som ska finansiera det hela. Utifrån kostnadsberäkningar kommer 25 öre av landstingsskatten att föras över till den kommunala nivån, men det finns ingen garanti för kostnadstäckning.
Risken att mindre kommuner som exempelvis Vadstena blir förlorare på förändringar som denna är uppenbar. En liten kommun har höga fasta kostnader utslaget per anställd och per vårdtagare. Därmed kan de ha svårt att organisera sig effektivt i jämförelse med större kommuner, eller för den delen landsting.
För att avslutningsvis koppla resonemanget till den statliga nivån har Alliansregeringen sedan 2006 genomfört många bra förändringar och reformer. Det framförs dock samtidigt befogad kritik för att allt mer ansvar och allt mer ekonomiskt krävande uppgifter läggs på kommunerna, utan att detta ackompanjeras av finansiella medel.
Hemsjukvårdsreformen har som inledningsvis konstaterades ett gott syfte, men riskerar att bli ännu ett sänke för kommunernas ekonomi.