Som ordförande för Islamiska förbundet och Unga muslimer har Mustafa bjudit in kända antisemiter och homofober till organisationernas möten. Det är möjligt att det borde ha diskvalificerat honom från partistyrelseuppdraget, även efter det avståndstagande han gjorde i en artikel i Aftonbladet. Särskilt med tanke på att avståndstagandet i efterhand inte framstår som helhjärtat.
Samtidigt talar andra om Mustafas stora engagemang mot rasism. Det kan dessutom finnas ett värde i att låta också motbjudande uppfattningar luftas, för att kunna argumentera emot dem, snarare än bara slentrianmässigt ta avstånd. Det går dock en gräns mellan detta förhållningssätt och att ge en plattform för åsikterna. Kanske gick Mustafa över den gränsen.
Helt uppenbart är dock att S inte förmått hantera de högst relevanta frågorna kring Mustafas engagemang i Islamiska förbundet.
Det är här det svåra börjar. Stockholms arbetarekommuns ordförande Veronica Palm menar att Mustafa fick avgå för att hans avståndstagande inte var tillräckligt tydligt. Problemet är att Mustafa inte är den enda socialdemokrat som bjudit in antisemitiska talare.
Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, har under flera års tid bjudit in kända antisemiter. Weiderud har fått kritik för detta, men har varken tvingats be om ursäkt eller avgå. Det ger ett viktigt perspektiv på frågan om olika måttstockar.
Men turerna kring Omar Mustafa reser också frågor kring hur vi egentligen ser på Sverige som ett mångkulturellt samhälle. Inget tyder på att Mustafa vill göra lag av sin religiösa övertygelse. Tvärtom. Däremot är det möjligt att han anser att en konservativ muslimsk livsstil är att föredra.
I ett mångkulturellt samhälle är det troligt att många människor föredrar och argumenterar för livsstilar som avviker från majoritetens, utan att vilja lagstifta om det. I många fall bör man då, oavsett hur man väljer att leva sitt liv, även kunna vara aktiv i ett parti om man delar dess uppfattningar om hur politiken bör se ut. Turerna kring Mustafa visar att det är långtifrån självklart.
Vi må tycka vad vi vill om de livsstilsval människor gör, men förmågan att acceptera att människor har olika idéer om ett gott liv, är grunden för ett fungerande mångkulturellt samhälle.
Det finns all anledning att kritisera Omar Mustafa. Men när det är gjort finns det också skäl att fundera över hur olika vi egentligen låter människor vara.