Att barn växer upp under olika förhållanden är en sak. Att Stockholms stadsmission möter ungdomar som inte vet vilka möjligheter som finns för att förbättra sin livssituation är något annat. Politiker kan inte lagstifta om antalet böcker i barnfamiljernas bokhyllor eller om i vilka områden var och en ska bo. Däremot bör samhället göra sitt yttersta för att föräldrarnas ekonomi och utbildning inte ska spela någon roll för barnens skolresultat, välmående, postadress och karriärmöjligheter.
Så är det inte i dag. Fattiga barn mår sämre, bor i mer utsatta områden och har lägre betyg än genomsnittet. Som vuxna löper de förhöjd risk att drabbas av fattigdom, ohälsa och arbetslöshet. Det visar årets barn- och ungdomsrapport från Stockholms stadsmission, som presenterades på onsdagen.
Här är det värt att påpeka att lika förutsättningar inte innebär lika utfall. Vad det betyder är att alla ska ges möjlighet att styra sina liv i den riktning man önskar.
Men eftersom barn inte har samma utgångsläge, och får olika mycket hjälp hemifrån, kräver lika förutsättningar olika mycket, och framför allt olika sorters, stöd från samhället – och då främst från skolan som måste bli bättre på att klara av sitt kompensatoriska uppdrag. Det förutsätter i sin tur en mer differentierad skolpeng, morötter så att de bästa lärarna söker sig till skolorna med störst behov och att verksamheter som inte håller måttet stängs. Dessutom behövs tidiga insatser, helst redan i förskolan, och organiserade fritidsaktiviteter, gärna i samarbete med det lokala föreningslivet.
På så sätt kan de flesta ungdomar ges en hygglig grund att stå på, så att det sociala utanförskapet hindras från att gå i arv. För att nå dit krävs dock även trampoliner som möjliggör för svagare grupper att komma ut i arbetslivet. Inte minst eftersom den vanligaste orsaken till fattigdom är sjukskrivning och arbetslöshet. Det senare drabbar framför allt dem med låg utbildning och sämre kunskaper i svenska.
Därför behövs god tillgång till vuxenutbildning och fler jobb med låga förkunskapskrav, vilket betyder att regeringens planerade halvering av rut-avdraget är sämsta möjliga politik. Rut bör snarare utökas så att fler lågutbildade ges möjlighet till egen försörjning. Samma sak gäller barnomsorg på obekväm arbetstid, så kallat nattis, som är en nödvändighet för att många ensamstående föräldrar, som är överrepresenterade i fattigdomsstatistiken, ska kunna tacka ja till jobb som utförs på kvällar, nätter och helger.
Förutom den ekonomiska vinst de nya arbetstillfällena kommer att tillföra både familjerna och samhället, leder de till att fler barn får se sina föräldrar gå till jobbet. Då bryts en del av utanförskapet. Man inser att man får ta plats och inte hör hemma i samhällets utkanter.
Barn föds inte till förlorare. Det är vi andra som gör dem till det.