På nätet får hatet fritt spelrum. I skydd av anonymitet tar sig vissa – oftast män – friheten att hota och förnedra. Det handlar om maktutövning i sin fulaste form: Att trycka ner andra för att befästa sig själv.
Uppdrag gransknings reportage om näthat, som sändes på onsdagen, sätter fokus på ett viktigt och strukturellt samhällsproblem.
Vi ser ofta världen i motsatspar. För att förstå vad ”glad” betyder behöver det sättas i relation till ”arg”. Inom forskningen kallas detta för dikotomier. Problemet är att dikotomierna även laddas med andra värden, vilket skapar förenklade föreställningar om skillnader mellan till exempel man/kvinna, invandrare/svensk och kristen/muslim.
I det svenska samhället har den etniskt svenska mannen tillgång till störst makt. Vita män ses därför, medvetet eller undermedvetet, som naturliga bärare av makten – trots att kompetens har föga med kön och etnicitet att göra.
I ljuset av detta framstår strävandena efter jämställdhet och integration som ett hot mot den traditionella manligheten. Dikotomierna medför alltså att vissa män ser kvinnor och invandrare som tar plats i offentligheten som sina motståndare. Dessa män blundar för individen och ser endast en representant för en grupp, som hotar nuvarande ordning.
Därmed triggas hatet.
Med hat hoppas dessa män – som känner att deras position utmanas – trycka tillbaks hotet till sin ”rätta plats”. En viktig iakttagelse från Uppdrag gransknings reportage är att kvinnorna vittnar om framför allt två ämnen som genererar extra grovt hat: Feminism och kritik mot högerextremism. Misogyni och främlingsfientlighet går hand i hand.
Hatet som florerar i kommentarsfälten på nätet rör sig om allt från härskartekniker till dödshot. När det riktas mot kvinnor är kränkningarna allt som oftast sexualiserade. Detta är förstås heller ingen slump – den kvinnliga sexualiteten har historiskt sett belagts med betydligt större skam än den manliga.
Den kvarstående frågan är dock: Hur ska vi komma till rätta med näthatet? På kort sikt kan det vara en god idé att gemensamt inom EU utöva påtryckningar på de nätforum som har tillgång till identiteten på användarna. Det har nämligen visat sig svårt för enskilda länders polismyndigheter att få ta del av uppgifter från till exempel Facebooks servrar. Visst är yttrandefrihet och integritet viktiga principer, men inte ens online ska man kunna komma undan med vad som helst.
Långsiktigt behöver vi bli bättre på att se individen framför gruppen.
Vi bör inte betona exempelvis kön och ursprung i sammanhang där detta saknar relevans. Kategorierna måste ge efter för individen och dess kompetens – det mår hela samhället bra av.