Allt fler kommuner i Sverige väljer att införa rökförbud på jobbet för sina anställda. Men en del kommuner går längre än så och förbjuder även snus – för en helt tobaksfri arbetsmiljö. Är detta verkligen en god idé?
I och med rökförbudet på krogen – och en allt intensivare debatt om rökningens risker – har cigaretterna tappat rejält i status. Det är bra. Numera är det i det närmaste ett stigma att röka – avsmalnade och onda ögon spänns genast i den som vågar ta sig ett bloss utan att först fråga om lov. Och rökning är skadligt – både för aktiva brukare och de som passivt utsätts – så reaktionerna är förklarliga.
En mängd kommuner har tagit fasta på cigaretternas dalande popularitet och infört rökfri arbetstid för kommunens anställda. I huvudsak görs detta på grund av att rökpauserna stjäl betald tid, rökning är hälsofarligt och tobaksrök luktar illa – vilket sällan uppskattas av de som de anställda har kontakt med i sitt arbete.
Argumentet som berör arbetstid är lätt att köpa. Gällande negativ inverkan på hälsan kan man dock ställa sig frågande till om detta verkligen är kommunens sak. Cigaretter är en laglig produkt, som alla brukare vet är skadlig. Trots det röker många, delvis på grund av beroende – men också på grund av egna val. Ska då kommunen sätta sig över individens vilja och lagen? Tveksamt. Att cigaretter luktar är också ett faktum. Frågan är bara var kommunen ska dra gränsen för obehagliga lukter – är svett okej? En stark parfym?
Kommuner som Östersund, Essunga och Arjeplog har valt att gå ett steg längre. Dessa har även förbjudit snus under arbetstid. Men snus är en i princip luktfri tobaksprodukt, utan effekter på omgivningen, och som inte heller innebär någon kostnad i utebliven arbetstid. Här blir kommunernas agerande obegripligt. Det mesta tyder på att snusförbudet utgör någon form av oreflekterat förmynderi och en oförtjänt stigmatisering av snusare. Det är också oklart vilka åtgärderna blir mot anställda som bryter förbudet.
Skånes universitetssjukhus har valt en mer balanserad linje. Stefan Willers, överläkare och docent, förklarar att anställda där inte får röka under arbetstid eller iförda sina arbetskläder. Därtill kan dessa även få tillgång till subventionerade rökavvänjningspreparat, som hjälp för att sluta. Snus är däremot endast otillåtet i de situationer där personalen har patientkontakt. Som en delförklaring anger Willers att den vetenskapliga evidensen för snusets skadeverkningar är mycket liten.
Det vore önskvärt att de kommuner som redan infört snusförbud för sin anställda, samt de kommuner som planerar att göra det, tog sig ytterligare en funderare. Gärna med Skånes universitetssjukhus som utgångspunkt.