Alliansledarnas korvgrillning i Maramö kommer knappast att gå till den politiska historien på samma sätt som Maud Olofssons badtunna i Högfors. I själva verket blev de fyra partiledarnas träff i Annie Lööfs föräldrahem en i det närmaste perfekt illustration till Olofssons iakttagelse i Svenska Dagbladet häromdagen apropå alliansträffen – ”det är inte helt lätt att komma på nya idéer”.
När många talar om att Alliansen börjar likna Göran Perssons regering ett år före valet 2006, hade partiledarna i Maramö chansen att börja formulera en idé om varför de förtjänar fortsatt förtroende även efter valet nästa år. Men det blev ännu en alliansturné runt landet, några arbetsgrupper, ett allianskonvent och en gemensam kommunikationsplan.
Inte heller räcker det med att peka på den egna sammanhållningen. 2006 var det en stor sak att de fyra borgerliga partiledarna såg ut att trivas tillsammans. Nu vet alla att samarbetet fungerar bra.
Alliansledarnas försäkringar om att det nu gäller att vara öppen och ”lyssna in människors problem” låter också allt mer som ett sätt att legitimera det anti-politiska förvaltarskap som blivit regeringens kännetecken de senaste åren. Visst lyssnar skickliga politiker på väljarna och tar intryck. Men politiker måste också klara av att utifrån sina värderingar formulera idéer om hur samhället borde utvecklas.
Lika mycket som det var Moderaternas förnyelse som en gång gjorde Alliansen möjlig, är det idag Moderaterna som är problemet. Väljarna gillar visserligen Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, men de symboliserar samtidigt oförmågan att idag formulera ett politiskt uppdrag som är större än statsbärande försiktighet.
Om Alliansen ska ha en chans 2014 behövs en sådan bild av vad man vill åstadkomma, en bild som möter den oro många känner om att Sverige nu är på väg åt fel håll.
De tre små allianspartierna har mycket att bidra till en sådan framtidsbild. Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna har alla till skillnad från Moderaterna levande ideologiska debatter, där föreställningen om det politiskt önskvärda styrs av mer än budgetutrymmet.
Det finns de som nu efterlyser ett fördjupat samarbete mellan allianspartierna, exempelvis i form av valteknisk samverkan som skulle garantera att inga röster på Alliansen går förlorade även om något parti hamnar under fyraprocentsspärren. Med tanke på opinionsläget är det lätt att sympatisera med tanken. Men den skulle inte lösa det grundläggande problemet.
Alliansen måste visa sin sakpolitiska relevans: för fungerande trygghetssystem, nya bra jobb i industrin och den kunskapsintensiva tjänstesektorn, grön omställning och en skola där bildning faktiskt betyder något.