Striden om Centerpartiets nya idéprogram har beskrivits som en kamp mellan övertygade ideologer. Men konflikterna kring det idéprogram som ska fastställas på partiets framtidsstämma i Upplands Väsby i helgen ska snarare ses som ett försök att ge en sammanhållen ideologisk grund till ett parti som aldrig haft någon. Och det oavsett vilka ideologiskt laddade etiketter de olika delarna av partiet klistrar på sig själva och varandra.
Historiskt var Centerns roll i svensk politik att företräda jordbrukets intressen. I dag ligger partiets existensberättigande i att administrera landsbygdskommuner, som Gagnef, Krokom och Sunne, på ett ofta kompetent och pragmatiskt sätt.
Men det ger knappast något svar på vilken roll Centern ska spela i den nationella politiska debatten, och varför någon skulle vilja rösta på partiet i ett riksdagsval.
På 1970-talet såg Thorbjörn Fälldin ut att ha hittat svaret. Kritiken mot det moderna industrisamhället, storskalighet och centralisering kombinerat med en växande miljömedvetenhet fångades upp av Centern som under några år blev det största partiet på den icke-socialistiska sidan. Om det inte varit för kärnkraftsfrågan hade Centern sannolikt kunnat lägga beslag på positionen som det gröna partiet i svensk politik.
Men Fälldin laddade Barsebäck och Miljöpartiet bildades.
Sedan dess har Centern kämpat med att hitta en politisk identitet, bortom administrerandet av landsbygdskommuner.
Många inom Centern väljer fortfarande att se miljöfrågan som nyckeln, och pekar bland annat på det nya idéprogrammets formulering om ambitionen att ”inom mindre än en generation bli ett samhälle med hundra procent förnybar energi, helt fritt från fossil energi”. Samtidigt har Centern inte en enda gång sedan 1970-talet kunnat dra fördel av att miljöfrågan hamnat i politiska debattens centrum.
Maud Olofsson gjorde ett nytt försök att ge Centern en politisk identitet. Centern skulle bli den liberala kraften i svensk politik och ta vid där Folkpartiet tagit till batongerna och Moderaterna förnyat bort sig. Det var ett på många sätt berömvärt initiativ, men slutade med ett idéprogramsförslag som fick partiets kommunpolitiker att gå i taket och opinionssiffror under riksdagsspärren.
Ändå är läget långt ifrån hopplöst för Centern. När medelklassen i Stockholms förorter blivit den självklara utgångspunkten för det politiska samtalet och partier från höger och vänster tävlar om dess stöd, behövs mer än någonsin tidigare en politisk kraft som tar parti för alla de väljare som bor på landsbygden, i glesbygden och småstäder runt om i Sverige. Om det dessutom kan ske med frihetliga och liberala förtecken vore ännu mer vunnet.