Det har onekligen gått decennier sedan Janne Josefsson fick sitt genombrott med ”På rätt sida älven”. Reportaget från 1987 skildrar två stadsdelar i Göteborg, där barn även idag lever på slående olika villkor: burgen trygghet kontra social utsatthet. I efterhand har han kritiserats för "fulklippning" men Josefsson fick tvivelsutan fram att socialt arv är något mångbottnat som står i relation till samhället.
Att samme man nu väljer att misshandla begreppet barnfattigdom i Uppdrag Gransknings säsongspremiär är förvånande. Ambitionen verkar visserligen först lovvärd: att problematisera hjälporganisationers kampanjer. Josefsson hittar felaktigt sammanställd eller misstolkad statistik hos Bris, Rädda Barnen och Majblomman. Generalsekreterarna konfronteras och erkänner att man har gjort fel.
Det är så klart pinsamt och kontraproduktivt att organisationer som ska värna barns rättigheter opinionsbildar på bristfälligt underlag. Därmed inte sagt att de förlorar all sin trovärdighet, eller att barnfattigdom är en myt, vilket är huvudbudskapet i Uppdrag Gransknings berättelse.
Den av forskare etablerade termen barnfattigdom ifrågasätts av Janne Josefsson, som verkar vilja omtolka den med 1920-talet som måttstock. Begreppet är dock förankrat på EU-nivå och accepterat av Statistiska Centralbyrån. Det avser inte bara barn i regelrätt misär, utan också dem som lever under skälig levnadsnivå – ett annat vedertaget uttryck. Det kan handla om barn som inte äger regnkläder, inte får lusmedel eller som inte vågar önska sig julklappar. Dessa barn svälter inte nödvändigtvis. Den som finner detta provocerande rekommenderas boken ”En vanlig dag”. Där publicerar Majblomman ett antal autentiska ansökningar om hjälp från i första hand ensamstående mammor som unnar sina barn vardagliga ting.
I Uppdrag Granskning letar Janne Josefsson hurtigt efter fattigdomsvittnen på stan. Det är inte särskilt förvånande att han misslyckas. Ordet skam återkommer när diakoner, skolsköterskor och socialarbetare sammanfattar socioekonomiskt utsatta människors självbild. Den brukar präglas av tystnad och maktlöshet, vilket Janne Josefsson själv illustrerade 1987 och bekräftade i ett uppföljande reportage tjugo år senare. Den grupp femtonåringar han mötte i förorten hade jämfört med sina privilegierade jämnåriga lägre utbildning, lägre lön och var sjukskrivna eller arbetslösa i högre grad. Det är ingen slump. Forskning, som ”Social rapport 2010”, visar att barn i ekonomiskt utsatta områden i högre grad riskerar att bli arbetslösa, lågutbildade och bidragsberoende. Att måla ut dem som idag bor på fel sida älven som låtsasfattiga är slappt och cyniskt, hur provocerad man än må bli av felanvänd statistik.