Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) administrerar förändringarna i trygghetssystemen. Det är ett av regeringens tuffaste uppdrag.
Av hans utsatta position kan man dra några enkla slutsatser: Kristersson har allt att vinna på att vara så pedagogisk som möjligt, varje enskild förändring måste förklaras varsamt och han har en stab med personal som hjälper till med presshanteringen. Inget som inte är ordentligt genomtänkt passerar hans läppar.
När socialförsäkringsministern i veckan kommenterade utredningsförslaget om ett förlängt arbetsliv betonade han individens ansvar för att hålla sig i fysisk trim. ”I vissa jobb ingår det som en del av jobbet”, fortsatte Ulf Kristersson, innan han skyndade vidare mot viktigare frågor.
Att försöka vara i så god form som möjligt är inte fel. Ändå blir det bestående intrycket av Kristerssons uttalande något annat. Det finns en moralism i nya Moderaterna – ”man ska arbeta, inte supa” – som antyder att medborgaren är skyldig välfärdsstaten att hålla sig fräsch och frisk.
Ansvaret har man inför sig själv, inte inför kollektivet.
Socialförsäkringsministern visar även en förvånansvärd okunskap om vilka skilda förutsättningar som finns mellan olika yrkesgrupper. Den personliga assistentens dagliga lyft är inte jämförbara med banktjänstemannens musarm. Deras möjligheter att vara i ”fysisk trim” startar från två väsensskilda utgångspunkter.
Bland undersköterskor, köksbiträden och barnskötare är andelen anställda som fyllt 63 år bara en bråkdel. Flera arbeten, framförallt inom den kommunala sektorn, är så fysiskt krävande att regelbundna besök på Friskis & Svettis inte räcker för att förlänga arbetslivet. Här behövs fler karriärvägar.
Friskvårdsbidragens betydelse för en specifik yrkesgrupps faktiska pensionsålder bör alltså inte överdrivas. Däremot ger mer friskvård möjlighet till bättre hälsa, som i sin tur förebygger och motverkar framtida sjukskrivningar.
Tyvärr är möjligheten till friskvårdsbidrag lägre för yrkesgrupper med fysiskt krävande arbeten. Totalt 77 procent av tjänstemännen har friskvårdsbidrag, jämfört med 59 procent av arbetarna. Drygt hälften av Sacos medlemmar uppger att man får träna på arbetstid, mot en knapp fjärdedel bland LO-medlemmarna. Vikarien i offentlig sektor befinner sig längst ifrån löpbandet.
Häromåret konstaterade företagshälsan Previa att var tredje anställd är för dåligt fysiskt tränad för att klara av sitt arbete. Kommunerna borde alltså fokusera på träningsmöjligheter i stället för på tobaksförbud.
Att socialförsäkringsminister Ulf Kristersson inte lyfter såväl offentliga som privata arbetsgivares ansvar för att möjliggöra ett längre yrkesliv är obegripligt.