Satsa 13 miljoner kronor och spara 290 miljoner. Det låter onekligen för bra för att vara sant och borde få varenda riskkapitalist att rusa till banken. Siffran gör troligtvis att även politiker runt om i landet spetsar öronen, men tyvärr backar många när de inser att vi pratar om en långsiktig investering och att återbäringen kommer i form av uteblivna utgifter — inte i snabba cash.
Beräkningen, som är hämtad från Eva Nilsson Lundmarks och Ingvar Nilssons rapport ”Intoleransens pris”, bygger på schabloner. En måttlig misshandel kostar samhället 200 000 kronor. En grov kan gå på 50 miljoner. Då ingår kostnader för exempelvis sjukvård och polisutredning och — om det vill sig riktigt illa och offret blir invalidiserat för resten av livet — även för sjukpenning, rehabilitering och assistans. På det sättet kostar ett vit makt-gäng upp emot 290 miljoner kronor under en 15-årsperiod.
Så ställer vi det igen mot 13 miljoner. Det är vad Toleransprojektet i Kungälvs kommun har kostat sedan starten i slutet av 1990-talet. Där samlar man varje år en grupp högstadieelever, varav två tredjedelar bedöms ha ökad risk för att hamna i fel sällskap. De träffas en heldag varannan vecka och avslutar med en resa till ett koncentrationsläger.
På så sätt lyckas man, på bara ett års tid, få många att ta in på rätt väg, i stället för att halka snett. Projektet upprepas varje år och nu har kommunen lyckats strypa återväxten till de högerextrema gängen, vilket innebär att Kungälv för första gången sedan tiden före andra världskriget är helt fritt från den typen av grupper.
Det mest häpnadsväckande med ”Intoleransens pris” är att den inte skrevs för länge sedan. Varje enhet — som polis, socialtjänst och sjukvård — kan givetvis prissätta sin egen insats, men konstigt nog har ingen tidigare räknat på helheten och framför allt har ingen ställt samhällskostnaderna mot ett konkret alternativ.
En del anser kanske att det är cyniskt att sätta en prislapp på en brutal misshandel — mänskligt lidande kan inte mätas i pengar — men tidigare har de som äskar pengar ur skrala budgetar enbart haft möjlighet att peka på mjuka värden och komma med lösa löften om att tidiga insatser lönar sig. Att kunna visa svart på vitt vilka oerhörda ekonomiska vinster som finns att göra är guld värt när deras projekt ställs mot resten i kommunens budget.
För mjuka värden i all ära — det är enklare att få finansiering om man pratar samma språk som finansministern. Och om det är något alla rimligtvis är överens om, är det att de bästa och billigaste brotten är de som aldrig begås.