Att det ska vara så svårt att bemöta de människor som söker vanvårdsersättning med värdighet.
Efter många om och men kan personer som farit illa vid barnhem och familjehem mellan 1920 och 1980 söka ersättning av staten. I bästa fall får de 250 000 kronor.
Institutet har skapats i motvind. Efter att barnminister Maria Larsson (KD) först skickat positiva signaler apropå Upprättelseutredningen, sa regeringen i höstas plötsligt nej till förslaget. Sedan följde intensiv debatt, och regeringen tvingades backa.
De personer som kan komma i fråga för skadestånd har, sedan det började debatteras 2011, kastats mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt har de oundvikligen blivit påminda om sina trauman. Det sista de behöver är att opåkallat få sin trovärdighet ifrågasatt. Men Ersättningsnämnden som sedan årsskiftet ska handlägga ansökningarna, har rivstartat med att varna de drabbade för att de kan åtalas för förtal. I en broschyr om processen skriver nämnden att man måste kunna styrka sina uppgifter om övergrepp alternativt visa att de har skälig grund. Annars riskerar man att dömas för förtal.
Förmodligen har nämnden valt att formulera sig kargt för att skrämma bort lycksökare. I sakens natur ligger att många av besluten kommer att grundas på personliga berättelser - vittnesmål från 1920-talet kan i princip bli aktuella. Det går alltså inte att utesluta falsarier, men den grundläggande attityden till de sökande får inte bli ifrågasättande. En förutsättning för att kompensera statens svek, är att de sökande bemöts med respekt och uppmuntras att berätta. Väljer man i stället att kräva formella bevis för varje litet slag kommer endast ett fåtal att tillerkännas skadestånd.
Det är särskilt synd att Ersättningsnämnden valt att formulera sig avskräckande med tanke på att förtalsärenden över huvud taget inte kan grundas i sekretessbelagda ärenden. Detta har påtalats i bland annat Sveriges Radios Ekot, och bekräftats av nämndens ordförande Göran Ewerlöf.
Det är olyckligt att individer som vuxit upp på institution hamnar i försvarsställning gentemot ett statligt organ som åtminstone borde vara neutralt. Dessa människor har lidit nog, och utgör de facto en försvagad grupp. Forskare vid Göteborgs universitet har följt en stor grupp fosterbarn genom livet, och bland annat kommit fram till att de tenderar att utbilda sig i klart lägre grad än andra. Den här gruppen är sammanfattningsvis inte benägen att hävda sin rätt. Skepsis är inte vad de behöver för att våga söka ersättning för de övergrepp som svenska staten en gång tillät.