Partiledarna hade vässat tänderna och bet ifrån ordentligt. Under söndagens partiledardebatt i SVT var stämningen stundtals hätsk.
Ordväxlingen som följde mellan statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S), efter att Löfven kallat Alliansen för en klen minoritetsregering, var den hittills mest infekterade mellan de båda antagonisterna. Den givna slutsatsen är att partiernas kampanjapparater har kickat igång: Två mer eller mindre tydliga block står mot varandra. Så kommer supervalåret 2014 att se ut.
När den egna politiken ska tydliggöras behövs tydliga motståndare. Men bakom alla retoriska piruetter ? ?Vi sysslar inte med plakatpolitik?, konstaterade Annie Lööf (C) och höll upp ett plakat med vindkraftverk ? och pajkastningar ? ?Du får ut mer pengar än den som sitter i kassan på Konsum?, sade Jonas Sjöstedt (V) och lade skulden för regeringens skattelättnader på Jimmie Åkesson (SD) ? finns utrymme för oheliga allianser som bör uppmärksammas.
Mest graverande är samförståndet mellan Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna i synen på EU:s flyktingpolitik. Även om samtliga partiledare beklagade förra veckans fartygskatastrof utanför italienska Lampedusa, stödjer Moderaterna och Socialdemokraterna en politik som främst syftar till att förstärka unionens yttre gränser.
Att Åkesson ogenerat använde partiledardebattens mest avslöjande metafor ? ?Vi kan inte svälja fler människor?, skrockade SD-ledaren ? visar i vilket sällskap riksdagens båda maktpartier befinner sig.
Trots att det inte finns någon parlamentarisk majoritet för en förändring bör Centerpartiet, Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet fortsätta att utveckla en politik som kan förhindra ytterligare flyktingkatastrofer. Centerns stämmobeslut på att migranter ska kunna söka asyl på svenska ambassader, eller Folkpartiets utarbetade förslag om att bevilja inresetillstånd för asylsökande, är reformer med förutsättning att kunna förena partier som önskar en humanare migrationspolitik.
Med tanke på hur överens Moderaterna och Socialdemokraterna kan vara i migrationspolitiken, är det märkligt att någon stor koalition inte ser ut att kunna etableras på energiområdet. Medan Centerpartiet och Miljöpartiet har gemensamma beröringspunkter i sitt kärnkraftsmotstånd, är Stefan Löfven vacklande när han pressas av folkpartiledaren Jan Björklund om hur en blocköverskridande energiuppgörelse bör se ut.
Att en för tillväxten så viktig fråga förblir obesvarad är en svaghet för Sverige och socialdemokratin. Här behövs ännu en ohelig allians.