Bara några dagar senare kom beskedet: Northlands kassa var tömd och konkurshotet akut. Hade det inte varit för LKAB:s, Folksams och Peabs gemensamma räddningsaktion skulle fogden redan ha plockat ner skylten.
Kanadensiska Northland är symboliskt för den svenska gruvboomen. Varje år utfärdar Bergsstaten omkring 200 tillstånd för prospektering. Den globala efterfrågan på mineraler har fört med sig politiska förhoppningar om att rädda glesbygdens samhällsservice med hjälp av gruvnäringen.
Inför onsdagens riksdagsdebatt om mineralavgiften slog näringsminister Annie Lööf (C) fast att "ett jobb i en gruva skapar i regel ett till två ytterligare jobb på orten" (DN 2/10). Under själva debatten upprepade Lööf argumentet.
Sedan 1990-talskrisen har Sverige världens mest fördelaktiga skatter för mineralbolag. Dåvarande moderata näringsministern Per Westerberg sänkte mineralavgiften från 50 till 0,2 procent. I dag uppgår mineralavgiften till två promille av värdet på upptagna mineraler i gruvor öppnade efter 2005.
Annie Lööf har rätt i att fler arbetstillfällen skapas när ensamheten på byns pizzeria ersätts av en större gemenskap. Mineralbolag som etablerar sig i utflyttningsbygder för med sig optimism och framtidstro. Däremot bortser hon från att gruvor alltid har varit ekonomiska högriskprojekt, att skattebasen är flyktig och att bolagens anställda ofta har en svag lokal förankring.
Centerledaren verkar mena att Sveriges i praktiken obefintliga mineralavgifter är en kompensation till näringen för den stränga miljölagstiftningens omkostnader. Hon betonar hur mineralbolagen betalar svensk bolagsskatt och att gruvnäringen felaktigt beskylls för att inte bidra till statskassan.
Någon höjning av mineralavgiften lär alltså inte vara aktuell. Samtidigt beräknas till exempel Pajala kommun ha ett investeringsbehov relaterat till Northlands verksamhet på 370 miljoner, vilket kan jämföras med att staten under 2011 fick in totalt 350 000 kronor i mineralavgifter. Blir det förväntade guldet till sand kommer Pajalas 6 000 skattebetalare att få ta den största smällen.
För mindre tätorter i Sverige – från Gränna i syd, till Jokkmokk i norr – som hoppas på framtida gruvnäring bör Northlands finansiella Potemkin-kuliss fungera som ett avskräckande exempel. Att hastigt influgna politiker förförs av fagra löften är en sak. Att Sverige töms på naturresurser medan riskerna skickas till skattebetalarna är något helt annat.