Att valrörelsen intensifieras blir allt mer påtagligt i politiken, både på riksplanet och det lokala planet. Frikostiga satsningar på det ena och det andra avlöser varandra. Den ena stunden är det förskolor som ska få mer resurser och pensionärer som ska få lägre skatt, den andra stunden är det folkparker som ska köpas och potthål i vägarna som ska lagas. Allt detta trots att pengar tidigare har saknats. Välkommen till supervalåret 2014!
MVT har tidigare vid upprepade tillfällen berättat om situationen för Motalas vägar, vars underhåll är rejält eftersatt sedan många år tillbaka. Under veckan fortsatte följetongen med berättelser från busschaufförer och deras skyddsombud, som nu larmar om att vägarna till och med har blivit ett arbetsmiljöproblem. Ett problem som Motala kommun har ansvaret för.
Det socialdemokratiska kommunalrådet Camilla Egberth medger att vägunderhållet har varit eftersatt under en längre tid. Den intressanta frågan blir i och med det varför ingenting har gjorts tidigare, trots ett minst sagt ivrigt argumenterande från Alliansens representanter och uppenbarligen också påtryckningar inom den egna koalitionen Solidariskt Motala.
Det må vara sant att de sju miljoner kronor som nu tillförs till vägarnas underhåll kan bidra till att lindra den värsta skadan, men faktum kvarstår att inte ens de pengarna är tillräckliga. Långsiktiga satsningar är vad som krävs för att få ordning på vägarna. Det finns, för att använda en passande metafor, inga genvägar att ta. Det är den hårda vägen som gäller.
En uppgift som återkommer gång på gång är att det skulle behövas 20 miljoner kronor om året i tio år för att komma tillrätta med det eftersatta underhållet. Även tekniska nämndens ordförande Anders Andersson, tillhörande Vänsterpartiet och Solidariskt Motala, framhåller samma behov. Mot bakgrund av detta framstår de extra sju miljonerna som ett futtigt tillskott.
Det framkommer också en tydlig konflikt mellan nämndens behov som kommuniceras av dess politiker och de medel som tilldelas från kommunen centralt. Även inom den styrande rödgröna trion finns slitningar och olika uppfattningar. Det är förvisso inte konstigt, eftersom det handlar om motsättningar mellan nämndpolitik och en mer övergripande kommunpolitik. Det är två olika saker som inte sällan hamnar i konflikt.
De extra pengarna i tekniska nämndens budget är likväl välbehövliga, även om ett problem som har varit känt länge utan att åtgärdas nu får ett otillräckligt tillskott av engångskaraktär. En inte alltför konspiratoriskt lagd åskådare kan med lätthet hävda att det handlar om valfläsk med syfte att mildra kritiken och åtminstone för tillfället tysta debatten. Om så är fallet eller om satsningen följs upp med mer relevant substans återstår att se.