Oavsett om det handlar om ett besök på vårdcentralen eller en cellgiftsbehandling har vi i sjukvårdens ögon förvandlats till potentiella intäkter eller kostnader. Journalisten Maciej Zaremba har nyligen i en artikelserie i Dagens Nyheter beskrivit hur förkylda 30-åringar blir attraktivare som patienter än multisjuka äldre, hur olika delar av vården slutar kommunicera med varandra när de inte vet hur de ska ta betalt och hur behandlingar av livshotande skador avbryts när patienter bedöms bli en för stor kostnad.
Nej, det handlar inte om ett system där den egna plånboken får styra vår tillgång till vård, utan om metoderna vi valt för att fördela resurserna inom ramen för den offentliga vården.
Många landsting använder sig idag av system med ”prislistor” där vårdmottagningar ersätts för varje vårdinsats. Dessa priser baseras på vad som kallas DRG, som är ett sätt att uppskatta den genomsnittliga tids- och resursåtgången för en diagnos.
I grunden är tanken god. Genom prestationsersättning och mått som DRG blir det enklare att jämföra vårdmottagningar med varandra och på så sätt säkerställa att de pengar som satsas på vården används på bästa möjliga sätt. I teorin åtminstone.
Ett problem är att de DRG-baserade ersättningarna generellt sett inte innehåller några mått för kvalitet. En misslyckad operation ger lika mycket ersättning som en lyckad.
Eftersom ersättningssystemen ger betalt per vårdtillfälle uppmuntras också många vårdkontakter. Många kan nog känna igen sig i situationen på vårdcentralen då läkaren hellre än att diskutera två åkommor vid ett och samma tillfälle bokar in ytterligare ett besök.
Därför har DRG länge kritiserats av läkare både i Sverige och utomlands. Även de landsting som valt att inte basera ersättningarna på DRG talar om hur systemet riskerar att gå ut över både kvalitet och effektivitet.
Det som Zaremba beskriver är med andra konsekvensen av hur landstingen utformat sina system. Ger man betalt på det sätt som idag kommer personerna i systemet successivt att anpassa sitt agerande och sina prioriteringar därefter.
Länge tänkte man att sjukvårdens starka professioner och läkaretiken skulle sätta stopp för detta. Men det är uppenbart att dessa inte står emot en allt starkare kultur av ekonomistyrning inom vården. Det är samma sak som hänt i skolan, där konkurrensen mellan skolor lett till att betygen blivit ett konkurrensmedel och frikopplats från de faktiska studieresultaten.
Oavsiktliga konsekvenser förvisso, men i sjukvården blir dessa bokstavligen en fråga om liv eller död.
Frågan är bara hur vi utformar ett system som garanterar ett bra resursutnyttjande, men samtidigt låter oss vara patienter snarare än intäkts- eller kostnadsposter?