Valet nästa år kommer inte att bli en repris av 2010 års val. Då kunde Alliansregeringen bli omvald genom att betona sin förmåga att regera och sätta den i kontrast till de rödgrönas samarbetssvårigheter. Men det kommer inte att fungera nästa gång. Att Fredrik Reinfeldt i Agendas partiledardebatt på söndagskvällen framför allt ville tala om regeringsfrågan är i själva verket ett svaghetstecken för Alliansen.
I en situation där arbetslösheten biter sig fast på en hög nivå och många ställer sig frågande inför kvaliteten i skolan och välfärden blir den viktigaste frågan för väljarna vilken politik regeringspartierna tänker föra om de blir omvalda. Att de kommer bra överens och är duktiga på att lyssna in både svetsare i Nyköping och McDonalds-ägare i Värmland är dåliga substitut för brist på politik.
Inte heller räcker det med att gilla den politik man fört. Särskilt inte när det, som i partiledardebatten, handlar om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Det är en extremt kostsam åtgärd, som gett få tydliga resultat förutom mer pengar i fickorna på ett fåtal företag som ändå skulle ha anställt ungdomar.
Reinfeldts besatthet av regeringsfrågan framstår allt mer som den enda kvarlevan av den socialdemokratiska dominansen i svensk politik. Under många år kunde Socialdemokraterna använda regeringsfrågan för att besegra en splittrad icke-socialistisk opposition. Normen för regeringsduglighet blev att kunna bilda regering på egen hand, utan att behöva förhandla efter valet.
Men när Socialdemokraterna förvandlats till ett 35-procentsparti och Alliansen riskerar att tappa ett parti under riksdagsspärren är situationen en helt annan. Det finns, oavsett vad Reinfeldt säger, just nu inga stabila regeringsalternativ.
Efter valet nästa år kommer partierna med stor sannolikhet att behöva förhandla med varandra över blockgränsen och i konstellationer som vi kanske inte tänkt på tidigare.
Därför borde vi sluta låtsas att vi har ett tvåpartisystem, där regeringsalternativen är på förhand givna. Ingen tjänar på en sådan debatt. Tvärtom bidrar det till att politiska förslag begravs i arbetsgrupper och att skillnaderna mellan Allianspartierna suddas ut. Vi får ett samordningskansli i stället för en debatt om politiska vägval.
Allianspartierna har bevisat att de kan regera ihop. Men på samma sätt som de rödgröna partierna har olika åsikter, är de också fyra partier med olika idéer om vilken politik som bör föras efter nästa val.
De idéerna intresserar sannolikt väljarna mer än det regeringsalternativ som för varje opinionsmätning framstår som allt mindre realistiskt.